Glädjande besked

Andreas kom just från marknaden och berättade att han träffat kvinnan som rörde vid min mantel i trängseln häromdagen när vi var på väg hem till Jairus och hans lilla sjuka dotter. Hon var överlycklig. Hon bad honom hälsa mig att hennes blödningar hade upphört helt och hållet. Det visste jag förstås redan, men det är alltid lika roligt att få del av människors glädje.

Tillbaka till livet

I går eftermiddag när vi var på väg tillbaka till Kafarnaum efter en vandring i byarna norröver, hade jag stannat till vid fiskeläget strax utanför staden för att prata med människorna där. Plötsligt hörde jag hur någon ropade på mig och såg en man komma springande inifrån staden. Det var Jairus, föreståndaren för den stora synagogan där jag talat flera gånger. När han kom fram till oss sjönk han ner på knä framför mig.

"Rabbi!" flämtade han. "Du måste hjälpa mig. Min dotter, min lilla flicka, hon har varit sjuk en vecka och hon blir bara sämre och sämre. Hon kommer att dö när som helst. Jag har sett vad du med din tro kan göra. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet", bad han."

"Jag kommer", sa jag och vi sprang tillbaka in i staden. Människorna som jag talat till skyndade efter och när vi kommit in i staden blev det rena trängseln omkring oss. Vi var nästa framme vid Jairus hem när jag kände hur någon tog tag i mina kläder så jag tappade farten. Jag stannade och tittade mig omkring. "Vem var det som rörde vid mina kläder?"

"Vem?" sa Johannes, min kusin. "Det är ju fullt med folk som knuffas från alla håll. Och så frågar du vem som har rört vid dig! Kom nu!"

"Det här var någon speciell. Det var som om kraften gick ur mig", sa jag samtidigt som jag fick syn på en kvinna som böjde ner huvudet. Hon verkade rädd och darrade i hela kroppen. Jag kunde inte se hennes ansikte under huvudduken, men jag är övertygad om att hon hade blicken vänd mot marken, skamsen, som om hon gjort någonting absolut förbjudet. "Var det du?" frågade jag henne.

Hon sjönk ner på knä framför mig. "Förlåt mig, herre", sa hon. "Jag har lidit av blödningar i tolv år. Jag har varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det har kostat mig allt jag äger, men ingenting har hjälpt. Jag har bara blivit sämre. Men jag har hört vad som berättas om dig, herre, och jag tror att Gud verkar genom dig och jag tänkte att om jag bara fick röra vid dina kläder så skulle jag bli hjälpt. Så jag sträckte mig fram och rörde vid tofsarna på din mantel. Förlåt mig, herre!"

"Du behöver inte be mig om förlåtelse", sa jag. "Min mantel kan inte bota någon, men din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från dina besvär."

Samtidigt kom en ung man springande från motsatta hållet. Han stannade framför Jairus. "Det är för sent, herre", sa han. "Din dotter är död. Du behöver inte besvära rabbin mer."

"Ta det lugnt!" sa jag till Jairus när jag hörde vad tjänaren sa och såg hans förtvivlan. "Du behöver inte oroa dig! Lita på mig!" sa jag till föreståndaren när jag hörde vad de sa. Jag lade armen om honom. "Kom nu! Nu skyndar vi oss hem till din lilla flicka. Hon är inte död."

Jag sa åt Petrus och mina kusiner Jakob och Johannes att följa med och sedan gick vi genom staden till Jairus hem. När vi kom fram hade det redan samlats flera sörjande i huset. Kvinnor stod där och grät och slet sig i håret, och ett par män blåste i flöjt, klagande toner som blandades med kvinnornas gråt.

"Varför gråter ni?" ropade jag. "Flickan är inte död. Hon sover bara." Några av dem skrattade hånfullt, men jag körde ut allesammans ur huset och tog med mig Jairus och hans hustru och mina tre lärjungar och gick in i rummet där hon låg. Man hade tänt lampor runt omkring henne där hon låg på sin bädd på golvet, alldeles stilla och blek med slutna ögon.

Jag satte mig på huk bredvid henne och tog hennes hand. "Lilla flicka", sa jag. "Res dig upp." Flickan öppnade sakta ögonen och såg undrande på mig. Färgen återvände till hennes kinder och jag kände hur hon tog tag om min hand. Jag hörde hur hennes föräldrar drog efter andan bakom mig.

"Det är ingen fara", sa jag till flickan. "Sätt dig upp." Jag lade armarna om henne och höll henne intill mig, en liten späd kropp som varit sjuk alltför länge och behövde nya krafter. Sedan reste jag mig upp och hjälpte henne på fötter och hon lämnade min famn och hennes mamma tog henne i sina armar. "Ge flickan lite att äta", sa jag. "Hon behöver få någonting i sig."

Innan vi gick ut ur rummet sa jag åt Jairus och hans fru att glädjas över att de hade fått sin dotter tillbaka, men att inte göra något väsen av det som hänt utan låta det stanna inom familjen och den närmaste vänkretsen. Flickan hade ju trots allt bara sovit, inte sant?

Därför använder jag liknelser

"Varför pratar du alltid med folk i liknelser?" frågade mina lärjungar i går när vi var på väg tillbaka hem till Kapernaum.

"Därför att det är med dem som det var med våra förfäder på profeten Jesajas tid, då Gud lät honom säga att 'även om ni hör, så kommer ni inte att förstå, och även om ni ser, så kommer ni inte att se. Nej, det här folkets hjärta är förstockat. Ni hör illa med era öron, och ni sluter era ögon så att ni inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota er'.

Människorna är likadana i dag. De lyssnar och de tittar men de varken ser, hör eller förstår vad Gud vill. Men det gäller inte alla. Här och där finns det människor med öppna sinnen som Gud vill kalla.

Därför talar jag till dem alla i liknelser, så att de vars hjärtan är förstockade ska se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå. Men de vars hjärtan är öppna ska lyssna med hörande öron, se med seende ögon, och vända om.

På så sätt blir liknelserna till såll som fångar upp dem som Gud väljer att kalla. Liknelser tvingar inte sanningen på någon, utan de ger människor möjlighet att ta emot eller förkasta. De som hör med döva öron och ser med blinda ögon kommer inte att förstå, utan förkasta. Men de vars öron hör och ögon ser, de anar kärnan i berättelsen och tänker vidare och förstår vad den innebär.

Och en sanning man upptäckt själv väcker längtan efter mer. Det är som om någon levt ett liv i svält och blivit så van att gå med tom mage, att han inte längre saknar maten. Om någon skulle tvinga i honom ett bröd, så skulle hans mage protestera och han skulle spy upp det. Men om han själv hittar ett litet bröd och tar en tugga, så vaknar hans hunger och han äter det - och vill ha mer. På samma sätt är det med sanningen. Om man försöker tvinga på en människa en sanning, så protesterar hon och spyr upp den. Men om hon själv finner den, så behåller hon den. Och den människa som har och vill ha mer, hon ska få, och det i överflöd.

Så kallar Gud människor till sitt rike.

Ni kan vara lyckliga. Era ögon ser och era öron hör. Gud utvalde och kallade er och gjorde er till mina lärjungar. Ni är de allra första som har fått nåden att lära känna himmelrikets hemligheter. Jag ska säga er att det var många profeter och gudsmän som längtade efter att få se och höra det som ni ser och hör, men de fick aldrig uppleva det."

Besök i en by

De skriftlärda brukar nästan alltid sitta i synagogorna och predika lagen och undervisa. Det händer fortfarande att jag också gör det, men mestadels pratar jag med människor utomhus. Jag och mina lärjungar vandrar omkring i området kring Galileiska sjön, till fiskebyarna och samhällena en bit inåt land där det mest bor jordbrukare och boskapsuppfödare.

Eftersom jag är snickare till yrket, finns det nästan alltid någonting jag kan hjälpa till med. Böndernas redskap går sönder och somliga behöver nya verktyg. Plogar. Ok. Tröskbrädor. Kärror. Fiskarna behöver nya åror eller roder till sina båtar. Arbetarna på åkrarna och herdarna uppe på betesängarna behöver ofta ett handtag och jag hjälper till efter bästa förmåga och samtidigt får jag tillfälle att prata med dem.

Just nu är det vinter och plöjnings- och såningstid. De dyrbara tidiga regnen har mjukat upp jorden efter den långa, torra sommaren. På åkrarna ser man männen gå med plogen som dras av en eller två oxar och skapar decimeterdjupa fåror i den steniga marken. Sedan strör de ut säden för hand och gå en vända till med plogen för att täcka över säden med jord.

I går kväll kom vi tillbaka till en liten by där vi var för några månader sedan. Barnen fick syn på oss, kände igen oss sedan förra gången och kom springande mot oss.

Det var precis i skymningen och röken steg från husen där kvinnorna bakade det dagliga brödet. Männen kom just hem från åkrarna och sina andra arbeten och jag och mina följeslagare blev genast inbjudna till en familj som vi lärt känna sist vi var här. De bjöd in oss att dela kvällsmåltiden och samtala med dem. Jag pratade med barnen i huset och de berättade vad de fått lära sig i synagogan och jag berömde dem och välsignade dem, och deras mamma strålade av glädje när jag sa att himmelriket tillhör just sådana som dem.

Efter maten gick vi ut på gården och byborna som fått veta att vi var där kom från alla håll med lampor i händerna. De slog sig ner runt omkring mig och mina lärjungar och sedan satt vi där och pratade långt in på natten, om deras arbete, deras liv, deras glädjeämnen och bekymmer. Och jag berättade för dem om himmelriket, och jag sa att det är som när en man gick ut för att så...

När han sådde föll en del vid sidan av vägen där fåglarna hittade fröna och åt upp dem. En del hamnade i mark med en massa sten och bara lite jord. Först började det växa, men eftersom det hade så lite jord klarade det inte hettan från solen och torkade och vissnade. En del av säden hamnade bland tistlar som växte upp och kvävde den. Men några frön hamnade i fin, näringsrik jord och de växte upp och bar frukt - hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.

Precis så är det med himmelriket.

Och jag såg hur flera av männen och kvinnorna som satt där i skenet från oljelamporna nickade instämmande och igenkännande.

De lagkloka

Morgonen efter den stora festen hos Matteus vilade jag ut. Men Simon, som är van att vara på benen tidigt, begav sig till fiskarnas synagoga redan på morgonen för att be morgonbönen. När han kom tillbaka berättade han att några av de skriftlärda, som skulle börja undervisa barnen i lagens ord, hade vinkat honom till sig och kritiserat mig för mitt besök hos Matteus.

Simon hade försvarat mig och förklarat vad jag hade sagt om det uppdrag Gud gett mig - att föra syndare tillbaka till rättfärdighetens väg.

"Ja, det är sant att det är vår uppgift att leda alla till Herren", hade farisén Jona sagt. "Det vad vad våra profeter gjorde och det är vad vi också gör. Men det är en sak att återföra syndare till Gud, så att de kan få hans förlåtelse, och något helt annat att utge sig för att själv kunna ge syndaren förlåtelse. Ingen människa har den rätten. Inte ens gångna tiders profeter, som var Guds röster och talade hans ord, kunde förlåta synder. De kunde bara uppmana folket att visa Herren sin ånger, så som det är skrivet: 'Återvänd, O Israel, till Herren din Gud.' Vi kan förlåta varandra om någon har syndat mot oss, men synden mot Gud kan endast Gud förlåta. Som det står skrivet: 'Och han skall be till Herren och Herren skall förlåta honom.'

Men kanske har vi missförstått din rabbi. Kanske är det som i våra öron låter som hädelse något annat. Kanske har vi fel. Så gå nu tillbaka till din mästare och hälsa honom att vakta på sina ord, för vi kommer att hålla honom ansvarig inför både Gud och människor för varje ord han säger. Och om han hädar ska han få det straff som lagen föreskriver."

Simon såg skärrad ut när han berättade vad de lagkloka i synagogan sagt, men jag lugnade honom.

"De ord som jag talar till er, talar jag inte av mig själv", sa jag. "Jag säger bara vad Gud inger mig att säga. Och jag gör bara vad Gud inger mig att göra. Mina ord är hans ord och mina gärningar är hans verk. Därför har jag ingenting att frukta."

Kritik

Vid storslagna fester är det inte ovanligt att folk blir nyfikna och vill ta del av skådespelet, lyssna på samtalen, se de rikas fina kläder och uppleva något av glansen. Så var det nu också, när Matteus ordnade fest med sina rika vänner inbjudna. Barn trängdes i porten och tittade storögt på oljelamporna som lyste upp innergården, faten med mat på borden och uppassarna som skyndade runt med vin. Men där fanns också de som följde det hela med kritiska blickar - och de kritiska blickarna var i synnerhet riktade mot mig.

Själv noterade jag det inte alls. Det var faktiskt Andreas som gjorde mig uppmärksam på det. Jag var helt uppe i ett djupt samtal med en av Matteus kolleger när Andreas fram till mig och berättade att det stod några fariséer i porten och att de hade frågat honom vad det var för rabbi de följde.

"Ligger han där till bords med tullindrivare och syndare?" sa de. "Och honom ser ni upp till som er lärare? Vad har han att lära er? Vem har någonsin hört talas om något liknande - en rabbi som bryter bröd tillsammans med dessa orena individer? Tullindrivarna är inga sanna judar. De är inga Abrahams barn. De tillhör inte Israels samfund. Och sådana umgås er rabbi med - och han verkar trivas bland dem. Har han aldrig läst orden i Davids psalmer: 'Salig är den som inte sitter bland bespottare. Jag sitter ej hos lögnare och umgås ej med hycklare. Hos de ogudaktiga sitter jag inte.'?"

"Jag vet inte vad jag ska svara", sa Andreas.

"Säg åt dem att komma hit", sa jag. "Jag vill prata med dem."

Andreas försvann igen och efter en stund kom han tillbaka. Tre män kom efter honom, med försiktiga steg, och såg sig noga omkring för att inte råka röra vid någon eller något som skulle göra dem orena. De stannade ett par meter från bordet och tittade på mig med högresta huvuden. De sa ingenting, utan bara iakttog mig som om det var min skyldighet att komma med en förklaring och de bara väntade på att få höra den.

"Behöver friska människor någon läkare?" sa jag. Fariséerna sa ingenting. "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka", fortsatte jag. "Det är inte de rättfärdiga som behöver vända om, utan syndarna. De som ni stänger ute och vänder ryggen åt. De som ni vägrar komma nära, vägrar tala med. De som ni inte vill veta av. Hur ska Gud kunna nå dem om alla vänder sig bort från dem? Ni bryr er inte om dem och ni tror inte att han bryr sig heller.

"Jag ska säga er en sak", sa jag. "Om någon av er har hundra får och ett av dem försvinner, lämnar han då inte de nittionio i öknen och söker efter det försvunna fåret tills han hittar det? Och när han har hittat det, blir han glad och lyfter upp det på axlarna och bär hem det och berättar för sina grannar och vänner om vad som hänt.

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem - tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.'

Det ska jag säga er, att på samma sätt blir det glädje bland Guds änglar i himlen över en enda syndare som vänder om och börjar följa Guds vilja. Och det är den uppgift Gud har gett mig. Att hitta de bortsprungna fåren som har kommit vilse, kommit bort från flocken och sin herde och kanske trasslat in sig i törnsnåren och behöver hjälp att komma loss. Att leta reda på silverslantarna som har ramlat ner på golvet och försvunnit i sanden i ett hörn." Jag höjde min bägare med vin mot dem som en avskedshälsning. "Det är därför jag har blivit sänd. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare", sa jag och sedan återgick jag till att prata med Matteus kollega.

Jag vet inte om de tre fariséerna var nöjda med den förklaringen eller om den stred alltför mycket mot deras sätt att tänka. När jag kastade en blick åt deras håll igen såg jag bara deras ryggtavlor, då de försiktigt banade sig väg bort mot porten och kvällsmörkret där utanför.

Fariseerna

I vårt samhälle finns en gruppering av djupt troende människor som kallar sig "fariséer", vilket betyder "de avskilda". De är extremt noga med att lyda den lag som Gud för många sekler sedan gav oss genom Mose till punkt och pricka, och de ser det som sin livsuppgift att hjälpa sina medmänniskor att följa Guds vilja.

Enligt fariséerna är det inte bara orden i Moseböckerna som vi har att följa, utan också det som kallas "de äldstes stadgar". Under årens lopp har lagkloka män funderat mycket på hur lagen ska förklaras och olika begrepp definieras (lagen säger t ex att vi inte ska arbeta på sabbaten, men den säger inte vad som räknas som arbete), för att Mose lag ska kunna tillämpas på alla tänkbara situationer i livet, och allt detta har de skriftlärda samlat och bevarat.

Fariséerna menar att de här detaljerade reglerna gör det enklare för alla att handla enligt lagen. Om folk följer dem är risken mindre att de oavsiktligt bryter mot Guds vilja. Därför är de måna om att föra dem vidare. Och det gör de när de undervisar i synagogorna och ute bland folk. Deras trohet mot Guds ord gör att de har högt anseende bland allmänheten som ger noga akt på hur de lever och ser dem som förebilder.

Men baksidan är att eftersom de själva är så nitiska när det gäller att hålla fast vid lagens minsta bokstav har de en benägenhet att förakta dem som inte klarar av att följa alla regler in i minsta detalj. De ser dem som syndare - människor som en sann troende jude inte ska umgås med. Det har lett till att de mest fanatiska fariséerna till och med bosatt sig i särskilda byar för att inte riskera att ens komma i kontakt med några människor som inte är lika fromma som de själva.

Därför hade de naturligtvis svårt att acceptera att jag - som påstod mig förkunna Guds ord - kunde umgås med Matteus och hans vänner...

Fest!

Det var sent på eftermiddagen då jag och mina lärjungar (Simon hade först inte velat följa med alls) kom hem till Levi - förlåt, Matteus! Redan ute i den smala gränden utanför hans hem kunde vi känna doften av brinnande oljelampor och rostat kött som trängde ut från den kringbyggda gården. De flesta här i Kapernaum bor i enkla hus, vitputsade kuber med ett enda rum, men Matteus hade naturligtvis låtit bygga ett hus i mer romersk stil - med en öppen gård i mitten och små rum runt omkring där även hans tjänstefolk bodde.

Matteus mötte oss redan i porten och hälsade oss välkomna med en kyss. En tjänare tvättade våra fötter och stänkte väldoftande olja i mitt hår, och sedan tvättade vi våra händer innan vi visades in på gården.

I ett hörn fanns eldarna där rätterna tillagades och mitt på gården hade vår värd låtit ställa upp bord i form av ett kantigt U. Borden var täckta med dukar - något man aldrig ser i vanliga judiska hem - och här hade han låtit duka upp läckerheter av alla de slag.

Det hade redan kommit en del gäster. Eftersom Matteus var utestängd från samhällsgemenskapen och inte tilläts besöka synagogan var de flesta av hans vänner sådana som befann sig i samma situation - andra som arbetade som tull- och skatteindrivare eller var i romersk tjänst av annat slag. Några stod och pratade, medan andra hade satt sig vid borden.

Det mittersta bordet var tomt. Det var hedersbordet och det var dit, till platsen på sin högra sida, som Matteus visade mig, medan mina lärjungar fick slå sig ner vid borden närmast oss.

Matteus slog verkligen på stort och bjöd på läckerheter som vi vanliga människor praktiskt taget aldrig får smaka, men som förmodligen är vardagsmat för de mäktiga eller rika.

Tjänare bar fram fat med rostat kött av hjort och gasell skuret i tunna skivor som nästan smälte i munnen. Här fanns stekta rapphöns och vaktlar. Ostar, meloner, små lökar och mandel. Flottyrstekta bröd av egyptiskt vete. Vin smaksatt med saffran, kanel och jasmin och som toppen på allt - öl från Medien.

Det blev en måltid som varade i många timmar och vi åt och drack och sjöng, skojade och skrattade. Men det blev också en del allvarliga samtal. Det var uppenbart att Matteus avsikt med den här festen inte enbart var att fira hans nya liv, utan han ville också att hans vänner skulle få träffa mig och se och höra och förstå vad han själv upplevt och varför han lämnat sitt arbete för att följa mig och bli min lärjunge. Och det var flera av gästerna som vände sig till mig och ställde frågor och bad mig berätta och förklara om Guds rike, och jag kände att några jag talade med var mycket närmare himmelriket än de som stängt ute dem från synagogan...

På det hela taget var det en väldigt lyckad afton och jag tror att min närvaro var uppskattad. Men det fanns också de som inte alls kunde förstå vad jag hade där att göra. Jag ska återkomma till det i nästa inlägg här i bloggen...

Ett nytt liv - ett nytt namn

Vi judar menar att namnet är en viktig del av vår person. När föräldrar ger barn ett namn vittnar det om deras förhoppningar för barnet. Många brukar byta namn eller lägga till ett extra namn i samband med någon avgörande förändring i sitt liv. Redan vår förfader Israel, som hela vårt folk är uppkallat efter, hette ju från början Jakob. Men efter sin kamp med Guds ängel kom han att kallas Israel, som betyder "Kämpat med Gud".

Levi gjorde likadant.

"I fortsättningen ska jag heta Matteus, 'Guds gåva'", förklarade han för mig i dag. "För jag känner hur mitt liv har börjat på nytt. Jag har fått ett nytt liv. Det är en gåva från Gud. Och i morgon kväll ska vi fira det. Då är du välkommen hem till mig på fest. Och ta med dig alla vänner som har lust att komma. Jag ska bjuda alla mina vänner också. Det finns mat så det räcker till alla."

En ny lärjunge

Jag har fått en ny lärjunge. Ett oväntat - och i vissas ögon oönskat - tillskott till vår lilla skara.

I går morse när jag gick längs sjön och kom till korsvägen där tullhuset står - lämpligt placerat för att ha uppsikt över alla som passerar - satt Levi som vanligt vid bordet i skuggan under markisen utanför dörren. Han tittade upp när jag kom och nickade igenkännande men samtidigt avvaktande.

Jag slog mig ner bredvid honom och vi började prata. Han berättade att han var född här i Kapernaum och att hans far, Alfeus, hade uppfostrat honom i enlighet med Guds lag, till en sann jude. Under sin uppväxt och ungdom hade han ägnat mycket tid åt att studera Guds ord, och han hade varit en trogen besökare i synagogans gudstjänster. Men nuförtiden var han inte välkommen där...

För många år sedan hade han börjat arbeta för romarna med att ta upp skatter och tullavgifter. I dag var han ansvarig för tullkontoret i Kapernaum, där han tog upp skatt från dem som korsade Galileiska sjön, liksom från dem som färdades på vägen mellan Medelhavet och Damaskus, som löpte längs sjön.

Det var ett lönsamt uppdrag. Han hade gjort sig ganska stora förtjänster under årens lopp och nu tillhörde han de mer välbärgade i staden. Men livet hade inte blivit vad han tänkt sig. Han hade pengar, men han hade inte anseende. Ingen hade något förtroende för honom. Han sågs som en förrädare som ställt sig på de romerska ockupanternas sida. Hans vänner var andra som var lika ovälkomna i samhället som han.

När han hade hört mig prata var det som om något vaknat till liv inom honom, sa han. Mina ord hade träffat honom i hjärtat. "Du har det jag behöver, rabbi", sa han. "Jag har stått och lyssnat på dig flera gånger när du har talat. Du har Guds ord. Du har sanningen. Jag tror att du är den som profeterna sa skulle komma. Jag vill lära mig mer om Guds rike. Och jag vill också ha en plats där. Men jag vet inte hur..."

"Kom med mig, Levi", sa jag och avbröt honom.

"Rabbi! Vad menar du?" Det var Simons röst. Han stod bakom mig och nu protesterade han. Det här var något han inte kunde acceptera. "Den där mannen har plundrat oss i alla år. Menar du att vi ska behöva ha honom bland oss? Vad har Gud för nytta av en sån? Ska han fortsätta att trakassera oss i ditt rike också."

"Simon", sa jag. "Har du inte förstått någonting? Gud gör ingen skillnad på människor. Han vill att alla ska vända om, börja följa hans vilja och bli räddade in i hans rike. Han stänger inte ute någon. Ingen ska behöva hamna utanför, oavsett vad hon har gjort eller hur hon har levt. Det finns en plats i Guds rike för varje människa som accepterar honom som sin herre."

Jag vände mig till Levi igen.

"Kom med mig, Levi", sa jag. "Följ med oss, så ska jag visa dig vägen till Guds rike."

Levis blick vandrade mellan Simon och de andra i mitt sällskap och stannade slutligen på mig. Vi såg varandra i ögonen för några sekunder och jag kände att Levi fattat sitt beslut. Han lade han ifrån sig pennan som han hållit i handen medan vi pratat, föste ihop papperen fullklottrade med siffror och uträkningar han haft framför sig och reste sig upp. Han sa några ord till de romerska vakterna som ansvarade för säkerheten vid tullhuset och sedan lämnade han sin plats för gott.

Tullindrivare

De mest impopulära människorna här i Palestina (näst efter romarna) är nog tullindrivarna, publikanerna.

De arrenderar rätten att ta upp skatt och tull av den romerska ockupationsmakten. När de har skrivit sitt kontrakt med de romerska myndigheterna har de fria händer att driva in pengarna, och för att klara av sina avtalade summor driver de in så mycket som möjligt till så hög taxa som möjligt.

Överskottet kan de stoppa i egen ficka, så i allmänhet blir det hela en mycket lönsam affär. Så medan vanligt folk ofta har det svårt på grund av de höga skatterna, är tullindrivarna vanligen välbärgade. Men det har sitt pris...

Folk betraktar dem som illojala förrädare, likvärdiga med de orena hedningarna som de jobbar för. Rabbinerna brukar jämföra dem med landsvägsrånare och mördare, och de har ungefär samma status i samhället som horor och spetälska. De duger inte som vittnen i rätten. De får inte komma in i synagogorna och deras pengar tas inte emot i templet...

De flesta av dem är förvisso helt skrupelfria. De skor sig själva så mycket som möjligt utan några som helst moraliska betänkligheter. De utnyttjar folks respekt för de romerska ockupationssoldaterna och pressar människor att betala skandalösa avgifter. (Jag har många gånger hört hur Petrus, Andreas, Jakob och Johannes muttrat över de avgifter de och alla andra som bedriver fiske i Galileiska sjön är tvungna att betala på sina fångster.) De verkar, kort sagt, bara ha pengar i huvudet.
Men det finns undantag.

Inte så att jag vet om han är mer ärlig än andra indrivare, men mannen som är ansvarig för tullkontoret här i Kafarnaum - Levi heter han - verkar i alla fall vara en tänkare. Jag har sett honom flera gånger bland människorna som stått runt omkring och lyssnat när jag har pratat med mina lärjungar. Ibland har han inflikat någon kommentar eller kommit med någon fråga som inte bara vittnat om en grundlig kunskap i de heliga skrifterna utan också om djupa och kloka funderingar. Han är särskilt intresserad av de profetiska böckerna och löftena om Messias. Jag har till och med sett hur han skrivit ner små noteringar medan han lyssnat på mig.

Jag känner att jag bör tala med honom privat. Jag tror att Gud kallar honom...

Tillbaka i Kafarnaum

Jag vet inte om jag har berättat det, men jag bor numera hos Petrus och Andreas. De erbjöd mig att flytta in hos dem och jag tackade ja. Kafarnaum ligger väl till för min verksamhet. Nu tillbringar vi ju den mesta tiden på vandringar, men det är alltid lika skönt att komma hem och få njuta av Petrus frus matlagning.

När vi kom tillbaka från vårt besök i gadarenernas land i går möttes vi av en härlig middag. En mustig hönsgryta med grönsaker och linser som hon kryddat med salt, vitlök och kanel. Och bröd, ost och frukt till det. Ljuvligt.

Middagarna här brukar oftast bestå av någon god gryta, oftast med fisk, ibland höns eller annan fågel som hon kokar tillsammans med grönsaker eller linser och kryddar med lök, vitlök, kummin, kardemumma, kanel, koriander, mynta, dill eller senap. Till det äter vi bröd (hon bakar varje morgon), frukt, ägg och getost eller fårost. Nöt- och lammkött blir det bara vid festliga tillfällen. En riktig delikatess är gräshoppor. Det sägs att de smakar som räkor, men det kan jag inte uttala mig om, för räkor skulle jag inte kunna tänka mig att äta eftersom det är orena djur.

(Det märks att jag tycker om god mat, eller hur? Faktum är att det är ganska känt. Det finns till och med de som kritiserar mig och kallar mig frossare och menar att jag inte borde äta och dricka som jag gör.)

Ett kort besök i Betsaida

På vägen hem till Kafarnaum stannade vi till en stund i Betsaida. Petrus och Andreas kommer ju därifrån, så de har en del släktingar där som vi hälsade på.

Byn ligger på höjden halvannan kilometer inåt land, så vi förtöjde båten vid stranden - strax intill floden Jordans utlopp i sjön - och traskade upp till byn.

Betsaida är inte någon stor by, kanske 300 meter tvärs igenom, men det är mycket folk som passerar där. Den ligger nämligen där flera stora handelsvägar möts, norrut till Caesarea-Filippi, söderut till Gadara, österut till Aram, västerut genom Kafarnaum och Magdala och vidare till den stora havsvägen som korsade landet ner mot sydost. Så byns lilla värdshus har aldrig brist på gäster.

Där vi satt i skuggan utanför Petrus och Andreas farbrors hus och åt och drack av brödet, getosten, vinet och oliverna som den gamle mannen och hans hustru bjöd oss på, hade vi utsikt söderut mot sjön. Långt där ute kunde vi se de små fiskebåtarna och männen som arbetade med dragnät och kastnät.

Det fick mig att tänka på hur det kommer att bli den dag då Gud upprättar sitt rike.

"Så där är det med himmelriket", sa jag och pekade ut mot vattnet.

Den gamle mannen tittade på mig. "Vad menar du?" frågade han.

"Jo, med himmelriket är det som när man lägger ut ett nät i sjön och får fisk av alla de slag", förklarade jag. "När nätet är fullt drar man in det till land och upp på stranden och sedan sätter man sig ner och sorterar fångsten. Man samlar all den ätliga och goda fisken i korgar - och den dåliga, den som inte duger att äta, den kastar man bort. Så kommer det att bli vid den här tidsålderns slut, när den nya världen ska ta sin början. Då kommer Messias att sända ut sina änglar och de kommer att skilja de onda från de rättfärdiga och föra in de rättfärdiga i Guds rike."

Jag höjde blicken och tittade upp mot förmiddagssolen som fick sjöns vatten att glittra. "Och de rättfärdiga kommer att lysa som solen", tillade jag.

Ljus för världen

När vi satt där på stranden söder om Betsaida förklarade jag för mina lärjungar vad Gud förväntar sig av dem:

Ni har hört vad Gud sa genom profeten Jesaja - att det är Herrens tjänares uppgift att vara "ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden".

Det är min uppgift och som mina lärjungar är det också er uppgift. Ni ska vara världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter detunder skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ni låta ert ljus lysa för alla människor, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.

Men kom ihåg att era gärningar ska vara äkta och av hjärtat, inte för syns skull för att folk ska berömma er, utan för att de ska ge Gud äran.

Blivande sändebud

Efter att ha lämnat gadarenernas land, där vi inte var välkomna, seglade vi norrut mot Betsaida och lade till i en liten vik där vi kunde vara ensamma och koppla av ett par dagar. Jag ville få tid att prata i lugn och ro med mina lärjungar. De kommer att ha en viktig uppgift framför sig, och det är mycket de måste lära sig och förstå.

Jag vet att mina möjligheter är begränsade. Jag kan bara vara på en plats i taget och min röst kan bara nå ett litet antal människor. Hur många kan jag nå? Hur långt kan jag själv nå med mina ord? Kanske till Jerusalem i söder och Tyrus och Sidon i norr...

Men världen är så oändligt mycket större, och det nya förbundet handlar inte bara om Palestina utan ytterst om hela världen. Om varje människa. Om evigheten. Och ingen vet när stunden är inne för Gud att upprätta sitt rike eller hur många han väljer att kalla dessförinnan. I morgon, nästa år, om tio år? Här i Palestina? I Egypten? I Grekland? I Indien?

Alla dessa människor som Gud vill kalla till en uppgift vid messias sida i himmelriket måste nås av evangeliet om Riket. Därför har jag bestämt att Simon, Andreas, Jakob, Johannes, Filippus och Natanael ska bli mina sändebud, mina budbärare. Men dessförinnan måste jag undervisa dem om allt. De måste leva med mig och lyssna på mig och lära av mig så att de förstår och kan bli min kropp och min röst på platser dit jag aldrig kommer och där jag aldrig själv kommer att kunna tala. Genom dem ska jag fortsätta mitt arbete tills budskapet om Guds rike har nått alla dem som Gud beslutar kalla innan hans rike blir verklighet här på jorden.

Ett kort besök i gadarenernas land

Om vår nattliga överresa till gadarenernas land var dramatisk, så blev inte dramatiken mindre nästa morgon.

Vi hade lagt till vid stranden strax söder om byn Gergesa (Khersa) i gadarenernas land i Dekapolis. Våra passagerare hade hoppat ur båten och försvunnit in mot staden, men jag och mina vänner tog det lugnare. Simon, Jakob, Andreas och Johannes hjälptes åt att skjuta och dra båten upp på sanden och sedan slog vi nattläger där.

När det ljusnade igen på morgonen konstaterade vi att vi befann oss strax nedanför ett höglänt område. Uppe på höjden, som sträckte sig ut som en udde i sjön, gick en stor svinhjord och betade. och i sluttningen däremellan vittnade vitkalkade stenar om att här fanns ett stort antal gravar. Det var ett ställe där ingen ville vistas och därför blev vi överraskade när vi flera gånger hörde ett ylande som lät som en blandning mellan djur och människa. När vi tittade bort bland gravarna såg vi en man röra sig där bland de vita stenarna. Jakob ropade på några barn som kom gående vid stranden och frågade vem det var.

"Pappa säger att han är besatt!" ropade en av ungarna tillbaka. "Han är full av onda andar. De har försökt att binda honom men han slet sig fri och sedan dess har han hållit till här ute bland gravarna. Gå inte i närheten av honom! Han är oren!"

Men det visade sig att vi inte skulle ha mycket att välja på. Den nakne mannen hade upptäckt oss och kom springande mot oss. Mina lärjungar hejdade sig och backade försiktigt undan, men mannen verkade inte intresserad av dem. Han sprang fram till mig och stannade nerhukad och stirrade upp på mig med vilda ögon. Det var helt uppenbart att han var fullkomligt från sina sinnen.

"Far ut ur honom!" sa jag.
"Vem är du!" rosslade han.
"Jag heter Jesus", svarade jag. "Jag kommer från Galileen."
"Ha!" han sköt fram huvudet och tittade upp under sina buskiga ögonbryn och blängde mig rakt i ögonen. "Jag har hört talas om dig! Guds son, det är det de kallar dig, va? Vad gör du här? Vad har du med mig att göra? Har du kommit hit för att plåga mig?" skrek han.
"Vad heter du?" frågade jag.
"Vi har många namn", svarade han, "för vi är många..."
"Far ut ur honom!" upprepade jag. "Far ut ur honom!"

Mannen hade stått hukad framför mig, men nu var det som om knäna vek sig under honom och han sjönk allt närmare marken tills han nästan låg ner, bara stödd på armbågarna.

"Titta där!" Det var Johannes som ropade. Uppe på höjden där herdarna vaktade sin stora svinhjord hände någonting. Svinen blev oroliga och började springa hit och dit. Deras vilda grymtanden och frustanden hördes ända till oss. Herdarna bara stirrade på dem när hela hjorden satte sig i rörelse och började skena nedför sluttningen mot sjön. De var som en böljande matta som fortsatte utför branten, över den lilla strandremsan, och pressade varandra vidare ut i vattnet, längre och längre ut.

Galningen från gravarna hade blivit alldeles lugn. Tyst. Stilla. Han andades med djupa andetag som om något som plågat honom i månader plötsligt var borta. Som om han blivit befriad från något som rasat inom honom och slitit sönder hans själ inifrån.

Jag hjälpte honom att resa sig upp och så tog vi med honom ned till vattenbrynet och han ställde sig på knä en bit ut i vattnet och tvättade av sin nakna, smutsiga kropp. Vi tog av oss några av våra plagg och gav honom så att han skulle kunna klä sig nödtorftigt. När han fått på sig kläderna kunde man inte tänka sig att det var han som för bara en kort stund sedan rusat omkring smutsig och vrålande bland gravarna.

Svinherdarna hade försvunnit i samma stund som deras boskap rusat ut i sjön, men det dröjde inte länge förrän de var tillbaka och nu hade de sällskap av andra. Fler och fler människor dök upp. De såg genast vår båt, som de inte kände igen, och efter en stund var de första framme hos oss.

De tittade på mannen som satt vid mina fötter, vid sina sinnen, fullt normal, ren och klädd. De tittade på mig, på mina lärjungar, på herdarna och på de hundratals döda grisarna som flöt i vattnet utanför udden. Och de frågade vad som hänt och barnen som stått och sett alltsamman berättade ivrigt i munnen på varandra:

"Han där, galningen, han som bor bland gravarna, han sprang hit..."
"...och han som står där" - de pekade på mig - "han sa någonting om att 'fara ur honom'..."
"... och han där ramlade ihop och blev alldeles stilla..."
... och då blev alla svinen galna i stället och de började skena och bara sprang rakt ut i vattnet!"

Människorna stirrade på mig som om de inte visste vad de skulle tro och jag såg både skepsis och rädsla i deras ögon.

"Var det du?" sa en av herdarna hetsigt.
"Han är en trollkarl!" mumlade någon. "Djävulen själv! Vem kan befalla demoner mer än demonernas egen herre? Försvinn härifrån! Lämna oss i fred!"
"Men det är profeten som det pratas om. Från Galileen."
"Det spelar ingen roll. Han har inget här att göra! Ge dig i väg! Ge er i väg, allesamman!"

Jag argumenterade inte med dem. Stämningen började kännas obehaglig och vi hade inget att vinna på att stanna där, så vi gick tillbaka till båten och sköt ut den från stranden. Mannen från gravarna följde med oss och när jag hoppade upp i båten kom han ut i vattnet och tog tag i relingen. Han tittade upp på mig och bad att få följa med, men jag skakade på huvudet.

"Nej, du ska inte följa med mig", sa jag. "Jag har en uppgift åt dig. Gå tillbaka till din by och berätta vad du har varit med om. Låt alla få veta vad Gud har gjort med dig. Vi kommer att ses igen, du och jag. Jag kommer tillbaka."

När vår båt gled ut på Galileiska sjön kunde jag se honom där han stod kvar i vattnet vid stranden. Ensam. Ingen vågade komma nära honom.

Storm på Galileiska sjön

Jag skriver det här från gadarenernas land, på östra sidan om Galileiska sjön. Vi kom hit sent i går kväll - jag och några omskakade och darriga lärjungar...

Jag har förkunnat evangeliet om Guds rike längs kusten söder om Kafarnaum ett par veckor nu. Mina lärjungar har följt med mig och ibland har vi färdats med båt mellan fiskebyarna och sedan har vi gått till fots inåt land. Många gånger har ryktet gått före oss och det har varit så många som samlats vid fiskelägena att vi stannat där. I går kväll var det så mycket folk som fortsatte att dröja kvar på stranden när jag talat färdigt, att jag kände att jag inte skulle få möjlighet att undervisa mina lärjungar. Och det är något jag också måste göra, eftersom de snart ska få egna och viktiga uppgifter. Så jag sa till mina lärjungar att vi skulle fara över till andra sidan, till gadarenernas land.

Vi klättrade upp i båten igen. Jag satte mig i aktern och mina lärjungar och några män inifrån landet som kommit ner till sjön i hopp om att få plats på någon båt slog sig ner runtom i båten. Så lade vi ut. Simon hissade seglet och vi gled ut på sjön med kurs mot sydost. Jag kände mig trött, så efter en liten stund lade jag mig ner och hittade en liten dyna som jag tog som kudde under huvudet. Båten gungade stilla i de lätta vågorna, jag slöt ögonen och lyssnade till vattnet som kluckade och plaskade mot skrovet, och det dröjde inte länge förrän jag sov.

Galileiska sjön är oftast en stilla, fridfull och vacker sjö, men den är ombytlig. Den kan plötsligt förvandlas till en mardröm av våldsamma vindar som skapar flera meter höga vågor och kan försätta fiskare som är ute i sina båtar i livsfara - och lika plötsligt som stormen börjar, lika plötsligt upphör den.

De kraftiga vindarna uppstår på grund av skillnaderna i temperatur mellan de låglänta stränderna och bergen runt omkring. Höjderna öster om sjön når hela 600 meter upp och där uppe på höglandsområdena är luften sval och torr. Nere kring sjön är luften varm och fuktig. När denna varma luft stiger uppåt, sugs den kalla höglandsluften i både öster och väster ner mellan kullarna, ner mot vattnet - och när vindarna möts ute i mitten av sjön blir resultatet våldsamma kastbyar och vågor som träffar båtarna från alla håll.

Men jag sov gott och märkte ingenting förrän någon ruskade mig försiktigt men enträget. Det var Johannes.

"Mästare!" sa han och han lät skärrad. "Mästare... vakna! Hur kan du ligga och sova! Vi kommer att gå under! Bryr du dig inte?"

Jag satte mig upp till hälften och såg mig omkring. Stormbyarna slet i seglet och vågorna slog över relingarna från båda sidorna. Det var redan mycket vatten nere i båten.

"Varför är ni rädda?" sa jag till mina lärjungar som satt hopkrupna längs relingarna. "Har ni fortfarande ingen tro? Har ni inte förstått att ni är här därför att Gud har kallat er? Skulle han då låta något hända er när ni är hos mig?"

Sedan vände jag mig ut mot vattnet och tittade ut över de skumtoppade stormpiskade vågorna. "Tig!" skrek jag rakt in i vinden. "Var stilla!"

Strax efteråt kände vi hur båten slutade att kränga hit och dit. Det var som om någon hade lagt en gigantisk hand framför stormvindens källa mellan kullarna vid sjön och vågorna lugnade sig. Efter en stund var sjön lika stilla och fridfull som då vi började överfarten och några timmar senare lade vi till vid den östra stranden.

Både mina lärjungar och passagerarna var fortfarande omskakade när vi steg i land. Jag hade sett hur en av de främmande männen stirrat storögt på mig när jag röt till åt blåsten och jag hade hört hur han mumlat något till sin kamrat om mig. En av mina lärjungar berättade efteråt att mannen hade undrat vem jag var. "Till och med vinden och sjön lyder ju honom!" hade han sagt.

Omskärelse

"Ska då ingen av oss komma in i Guds rike?"

Människornas ständiga fråga...

Hur ska jag få dem att förstå att Gud ingick ett förbund med vår anfader Abraham, gjorde våra förfäder till sitt folk och lovade Abrahams ättlingar evig välsignelse i Guds rike - men att det förbundet var ömsesidigt? Hur ska jag få dem att förstå att för att få del av Guds löften om välsignelse måste de också följa hans vilja. Det är det förbundets villkor som man glömt bort.

I sekel efter sekel har vi judar omskurit våra barns förhud som tecken på att vi alla är av Abrahams säd, men det räcker inte för att göra någon till Abrahams sanna barn. Det räcker inte att bara vara av Abrahams säd för att få del av de utlovade välsignelserna.

Många onda människor, som inte alls har följt Guds vilja, har varit Abrahams ättlingar. Skulle då de få ärva himmelriket bara på grund av att de är Abrahams säd? Hur skulle himmelriket se ut om dess medborgare inte ville följa Guds röst? Hur skulle Messias rike se ut om man inte tog emot och följde Messias som sin herre och härskare?

För att få del av de välsignelser Gud lovade Abrahams säd måste man vara hans andliga ättling också. Man måste dela Abrahams tro och tillit till Gud och hans löften. Man måste dela Abrahams vilja att följa Gud, hur svåra Guds krav än må tyckas. Man måste vara ett Abrahams barn i hjärtat, i själen, i tron. Till det krävs en hjärtats "omskärelse".

Redan Mose visade ju att omskärelsen av förhuden bara var det yttre tecknet på släktskapet med Abraham, men att det var den inre omskärelsen som var det viktiga, då han sa till folket att de måste omskära sina hjärtans förhud så att de skulle kunna älska Herren Gud av hela sitt hjärta och av hela sin själ. Ett omskuret hjärta är öppet för Guds ande och Guds röst. Ett omskuret hjärta är öppet för medmänniskornas behov.

Hjärtats omskärelse var och är villkoret för att de ska få del av de välsignelser som Gud lovat genom Abraham, Isak, Jakob, Mose och alla profeterna.

Svaret på människornas fråga finns där i klarspråk i vår heliga skrift. När deras hjärtan befriats från den förhud som sluter omkring dem och stänger ute både Gud och medmänniskor - då kommer Guds rike att stå öppet för dem.

Fiskestopp

Jag berättade ju häromdagen om hur jag stod på stranden vid fiskeläget och pratade med folket som samlats. Efter ett tag märkte jag hur de som stod närmast kom allt närmare - och jag kom allt närmare vattnet - så jag vände mig till Simon som hade sin båt strax intill platsen där jag stod.

"Jag står snart i vattnet", sa jag. "Om jag sätter mig i er båt kan du väl skjuta ut den en bit i vattnet och hålla den stilla där, så kan jag prata därifrån."

Simon var inte på världens bästa humör. Dagen innan hade han fått taket till sitt hus upprivet (på grund av mig) och nu hade de varit ute och fiskat hela natten utan att ha fått något i nätet.

Simon är över huvud taget inte lätt att tas med när han är på dåligt humör. Och inte alltid annars heller. Många skulle nog beskriva honom som något av en buffel.

Men han muttrade i alla fall ett ja, och jag klev upp över relingen och satte mig ner. Det var ingen stor båt. Fiskebåtarna här i Galileen är små, bara 4-5 meter långa och oftast är man bara två stycken ombord. Man brukar jobba i lag om två båtar och hjälpas åt med näten.

Simon och Andreas sköt ut båten i vattnet och sedan klev de också ombord och satte sig bakom mig. De tog varsin åra och hjälptes åt att hålla båten stilla. Det var bättre. Det var mycket lättare att tala till människorna på stranden när inte några trängdes precis framför mig.

När jag hade undervisat färdigt, tänkte jag att jag kunde muntra upp Simon lite, så jag sa åt honom att ro ut på djupt vatten och göra ett nytt försök att få fisk. Han protesterade och menade att det var meningslöst eftersom de hållit på och slitit hela natten utan att få något.

Men han gav i alla fall med sig, och så satte vi kurs ut på sjön där Simon och Andreas lade ut näten. När de drog ihop dem var näten så fulla av fisk att de var nära att brista. Andreas vinkade åt sina kamrater Jakob och Johannes att komma ut med sin båt och hjälpa till. Det behövdes verkligen - de fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

Allesamman blev nog lika chockade, och Simon kastade sig ner på knä framför mig. "Rabbi, du får inte göra så här!" sa han darrande. "Du skrämmer mig! Jag är en vanlig syndare, och du får Gud att kännas så nära att jag blir rädd!"

"Du behöver inte vara rädd", sa jag. "Jag ska inte hjälpa dig att fånga fisk fler gånger. Det är nämligen slutfiskat för din del. Och det gäller er alla fyra. Ni ska lämna fiskarlivet och följa med mig. I fortsättningen ska ni hjälpa mig att fånga människor i stället!"

Det var alldeles tyst i båtarna när mina vänner rodde tillbaka oss in till land med den största fångst de fått på länge.

Rikets barn

Är inte Guds rike något som Gud har lovat oss alla? frågade man mig. Är vi inte alla delaktiga i Guds förbund med Abraham? Är vi inte alla Abrahams barn? Rikets barn?

Det var i går morse. Jag stod på stranden strax söder om Kafarnaum i riktning mot Betsaida, där en del fiskare - bland andra mina vänner Simon, Andreas, Johannes och Jakob - brukar ha sina båtar. De låga kullarna strax innanför stranden bildar en liten naturlig amfiteater med en utmärkt akustik och en del av dem som samlats - många var egentligen där för att köpa färsk fisk - hade satt sig ner för att lyssna på mig, medan andra trängdes precis framför mig så att jag ibland fick en känsla av att jag snart skulle stå ute i vattnet och prata.

Mitt svar?

Jag ska berätta en liknelse, sa jag...

Det var en rik man som hade bestämt sig för att ordna en stor fest och bjöd mängder av gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna att allt var klart och de var välkomna att komma.

Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En av dem hälsade att han hade köpt en åker och var tvungen att gå och titta på den, så han kunde tyvärr inte komma. En annan sa beklagande att han just hade köpt fem par oxar och måste ut och se vad de gick för. En tredje hade precis gift sig och kunde inte heller komma. Och på det viset fortsatte de.

När tjänaren kom tillbaka och berättade att alla de som var inbjudna hade fått förhinder av ena eller andra slaget, ilsknade hans herre till. "Gå genast ut i staden, ut på gator och gränder, och hämta hit alla du hittar i stället", sa han. "Fattiga och halta, blinda och lama och döva."

Så småningom kom tjänaren tillbaka igen. "Herre, jag har gjort som du befallde", sa han, "men det finns fortfarande plats för fler."

Då sade mannen till honom att gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kom dit, så att hans hus blev fullt. "Men de som jag bjöd först kan glömma festen."

Lyssna, ni som står här. Det kommer att komma folk från alla håll, från öster och väster, från norr och söder, för att delta i gästabudet då Guds rike blir verklighet, och de kommer att få ligga till bords med festens hedersgäster, era förfäder Abraham och Isak och Jakob. Men rikets egna barn kommer att få stanna i mörkret utanför.

Genom taket

I går kom jag tillbaka hit till Kafarnaum. Men jag hann inte ens komma in i stan förrän ryktet hade spridit sig att jag var tillbaka igen: "Han som botar sjukdomar är här igen! Han är hemma hos Simon bar Jona!"

Min uppgift är inte att vara någon doktor. Det är inte därför jag har kommit hit. Jag har blivit sänd för att förkunna evangeliet om Guds rike. Men även om jag först och främst vill att de ska lyssna på vad jag har att säga, så är det en självklarhet att hjälpa dem som är sjuka och behöver hjälp. Och kanske förstår människorna runt omkring att detta som de ser - att sjuka blir friska, att blinda plötsligt får sin syn tillbaka och att döva kan höra igen - bara är en liten försmak av vad som väntar när Guds rike kommer.

Kafarnaum är en ganska stor stad. Det bor närmare 2000 människor här - förutom de romerska inkräktarna - och man kunde tro att allesamman satt kurs mot Simons hus. Det var precis som sist jag var här - när Simons svärmor var krasslig. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till.

Medan jag satt där i dörröppningen och berättade om Guds rike hörde jag hur det knakade ovanför huvudet på mig och sedan började det rasa spridda pinnar och kvistar. När jag tittade upp visste jag inte vad jag skulle tro. Några karlar hade rivit bort käpparna och leran som taket bestod av och gjort ett hål nästan precis ovanför mig. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag reste mig och backade undan in mot väggen för att inte få något bråte i huvudet. Simon, som just fick taket i sitt hus upprivet, skrattade däremot inte...

Men innan vi visste ordet av hade de börjat fira ner en bädd eller bår av något slag. På båren som hamnade på golvet precis framför mig låg en mager ung man hopkrupen i en underlig förvriden ställning.
     "Han är lam, rabbi! Han ville absolut komma fram till dig och det fanns ingen annan väg än den här!" ropade en av männen uppe på taket. "Du kan bota honom!"

Ynglingen på bädden tittade förskrämt och hjälplöst upp på mig.
     "Hjälp mig, rabbi!" sa han. "Hjälp mig!"
     "Ta det lugnt. Var inte rädd", sa jag. "Dina synder är förlåtna."

Jag hann knappt säga det förrän jag hörde hur några lagkloka som kommit dit och stod i klungan utanför dörren började mumla till varandra om att jag hädade när jag sa på det viset eftersom ingen annan än Gud kan förlåta synder. Jag frågade dem varför de blev så upprörda:
     "Vilket menar ni är lättast att säga till någon som är förlamad? 'Dina synder är förlåtna' eller 'Res dig upp och gå'?"

Det var alldeles tyst. De sa ingenting. De kunde inte svara, därför att de visste mycket väl att ingen människa har makt att göra någotdera. Ingen människa har makt att säga till en lam att resa sig upp och gå - och ingen människa har makt att förlåta synder. Endast Gud och den som Gud ger makten till.

"Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag nu till dig" - och så vände jag mig till den unge mannen på golvet framför mig - "Res dig upp och ta din bädd och gå hem!"

Han tittade chockad på mig när han märkte att han kunde röra händerna. Han böjde fingrarna och sträckte ut dem igen, böjde på armarna, rätade ut dem, sträckte på sina smala pinnar till ben, drog in benen under sig och reste sig försiktigt upp på knä. Jag märkte hur människorna runt omkring mig höll andan när ynglingen ställde sig upp på darrande ben, böjde sig ner och tog upp sin enkla bädd - medan hans häpna lyckliga leende blev allt bredare och han sträckte upp armarna i luften och tackade Gud.

Runt omkring oss steg sorlet från alla de församlade när de stämde in. Jag hörde hur de sa till varandra att det här var helt ofattbart - det mest fantastiska de någonsin upplevt. Och jag lovade Simon att jag skulle laga hans tak så fort folk hade gett sig av och det blev lite lugn och ro. Man är väl snickare...

Från by till by

Den senaste tiden har jag vandrat omkring i området på västra sidan av Galileiska sjön. Ibland har Andreas, Johannes och några andra gjort mig sällskap, men de har ju också haft sitt arbete som fiskare att sköta, så de har inte alltid följt med mig, eller också har de vänt hemåt igen när kvällen närmat sig.

Jag har stannat till i byarna som ligger som ett pärlband längs vattnet, pratat med fiskarna och bönderna, suttit ner och växlat några ord med kvinnorna, skojat och lekt med barnen på vägarna - och berättat för alla som velat höra vad Gud har sagt till mig. Himmelriket är nära.

Ryktet om mig har spridit sig efter det som hände i Kafarnaum. Nästan var jag än gått så har folk som hört talas om mig kommit fram och frågat om det är jag som är "den där Jesus" eller om det var jag som hjälpte och botade flera sjuka i Kafarnaum.

Här och där har jag blivit hembjuden till folk. Blivit bjuden på mat. Blivit erbjuden en sovplats över natten. Blivit ombedd att hjälpa någon som varit sjuk eller som skadat sig. Pratat med människor som haft bekymmer och hoppats att jag skulle kunna ge dem goda råd. Och hela kvällarna har jag suttit och berättat och förklarat och svarat på deras frågor om himmelriket.

Jag har förklarat för dem att när de inser vad Guds rike innebär och vad det är värt - när de inser att allt det de någonsin kunnat drömma om, och mycket mer än så, evig frihet, evig hälsa, evig frid, evig fred, evigt liv, finns inom räckhåll - då kommer de inte att tveka att göra allt för att få del av det.

Jag har jämfört himmelriket med en skatt som ligger gömd och nedgrävd ute på en åker. Om någon hittar den, skulle han gömma den igen, och sedan skulle han sälja allt han äger och köpa åkern. Eller om en köpman, som söker efter fina pärlor, hittar en riktigt värdefull pärla, så tvekar han inte att sälja allt han äger för att kunna köpa den.

Likadant är det med Guds rike. Det är värt alla uppoffringar, all möda och all tid.

Morgon vid Galileiska sjön

Tidigt nästa morgon, medan det fortfarande var mörkt, lämnade jag Simons hus och gick ut ur staden och fortsatte en bit söderut längs stranden där fiskarnas båtar låg, bort till ett ensligt ställe där jag kunde få vara i fred. Där satt jag sedan i stillheten och bad till Gud medan himlen ljusnade och solen sakta steg upp över sjön.

Jag satt där länge och talade med Gud och lyssnade på hans svar.

Jag vet att jag är Messias. Guds smorde. Men jag kan inte säga det öppet. Jag måste låta folk förstå det själva. Alla har sina förutfattade meningar. De flesta väntar sig att Messias (eller Christos, som de som pratar grekiska säger) ska vara en stark militär ledare som samlar män omkring sig och med Guds hjälp driver bort alla hedningar ur vårt heliga land och återupprättar Davids rike sådant som det en gång var. Men det är inte vad Gud menar. Den bilden av Messias är bara ett utslag av människors begränsade förhoppningar. De ser med mänskliga ögon i ett kort perspektiv, inte med Guds ögon i ett evigt.

Messias är inte någon krigare. Messias uppgift är inte att besegra mänskliga makter och skapa ett tillfälligt rike, utan att besegra ondskans och dödens makt och skapa ett evigt rike - ett Guds rike på jorden.

På samma sätt som döden kom genom en människa som bröt mot Guds vilja, kommer det eviga livet genom en människa som följer Guds vilja. På samma sätt som döden fick sin makt över mänskligheten genom Adam, kommer dödens makt att brytas genom Messias. Liksom alla dör på grund av den förste Adam, ska alla göras levande igen genom den siste Adam!

Den dörr som den förste Adam stängde ska jag öppna igen. Medan Adam berövade mänskligheten livet, det eviga livet, genom sitt beslut att vända Gud ryggen, gå sin egen väg och själv besluta vad som var ont och gott, rätt och fel, ska jag följa Gud hela livet, intill döden. Jag ska ge Honom mitt jordiska, fysiska liv och Han ska ge mig uppståndelse och evigt himmelskt, andligt liv - och jag ska ge det vidare till var och en som vänder om och följer mig och som Guds barn ska de få se Guds rike.

Det är därför Gud har sänt mig. Det är det som är min uppgift.

Det dröjde några timmar innan Simon och de andra hittade mig. De hade tagit med sig bröd och frukt för den kommande arbetsdagen och eftersom jag ännu inte ätit någon frukost satte de sig ner bredvid mig i morgonsolen och delade sin mat med mig.

Simons svärmor

När vi hade varit i synagogan gick jag och Jakob och Johannes hem till Simon. Han och hans bror Andreas kommer ju ursprungligen från Betsaida som inte ligger långt härifrån, men när Simon gifte sig skaffade de ett hus tillsammans här i Kafarnaum. Det är ganska stort, så där bor både Andreas och Simon och hans fru och barn och svärmor. Det är klart att det är mer praktiskt att bo i Kafarnaum än i Betsaida, eftersom de har sin fiskeriverksamhet här.

Simon har förresten sagt att det finns plats för mig också i huset, och att jag kan få bo där om jag vill.

Det första Simon sa när vi kom dit var att hans svärmor var sjuk. Det var nog inget allvarligt, men hon hade haft feber några dagar och den verkade inte vilja ge med sig. De frågade mig vad jag tyckte att de skulle göra.

Jag gick in till henne där hon låg i ett av rummen som vette in mot gården. Hon hade en filt över sig och såg blek ut. Jag frågade hur hon mådde och sedan böjde jag mig över henne och tog hennes hand.

"Tror du att Gud kan göra dig frisk?" Hon nickade. Jag höll hennes hand en stund. "Res dig upp", sa jag sedan.

Jag hjälpte henne att sätta sig upp på den låga bädden. Utan att släppa min hand reste hon sig och ställde sig upp på lite darriga ben. Jag lade ovansidan av fingrarna mot hennes panna. Hon var inte varmare än jag.

Hon tittade förvånat på mig. "Vad gjorde du? Vem är du? Vad är du?"

"Jag är bara en vän till Simon. Han kanske har nämnt mig - Jesus heter jag. Jag kommer uppifrån Nasaret. Och jag gjorde ingenting alls. Det var din tro som hjälpte dig."

Sedan gick jag ut till de andra - och efter en stund hörde jag hur Simons fru pratade med sin mamma ute i köket.

Fråga mig inte hur det gick till, men ryktet om Simons svärmors plötsliga tillfrisknande spred sig blixtsnabbt. Folk samlades utanför huset och pratade om undergöraren där inne. Till slut kunde man nästan tro att hela staden hade samlats utanför dörren. Och när solen gått ner och sabbaten var slut och det var tillåtet att hjälpa sjuka igen, dök det upp flera människor som hade krämpor av olika slag. Ett par kom på kryckor. Några blev hjälpta dit av anhöriga. Någon betedde sig som om han var alldeles från sina sinnen. Jag gjorde mitt bästa för att prata med dem och hjälpa så många som möjligt, tills Simon förklarade att hans fru och svärmor hade kvällsmaten klar och att det nog var dags för folk att gå hem. Till slut gav de sig av, om än motvilligt.

Jag stannade hos Simon och hans familj den natten.

I Kafarnaums synagoga

Det blev ett händelserikt veckoslut. På sabbaten gick jag, Jakob och hans bror Johannes till synagogan här i Kafarnaum. Efter bönen och skriftläsningen frågade synagogsföreståndaren som brukligt är om någon i församlingen hade något att säga. Så jag steg fram och presenterade mig kort och enkelt som Jesus från Nasaret uppe i bergen. Jag förstod att några redan hade hört talas om mig.

Sedan bad jag att få skriftrullen med profeten Jesajas bok och sökte mig fram till texten jag bestämt mig för att läsa:

"Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
Att frambära glädjebud till de betryckta
Och ge de förkrossade bot,
Att förkunna frihet för de fångna,
Befrielse för de fjättrade,
Att förkunna ett nådens år från Herren!"

Sedan förklarade jag att denna dag hade detta ord i skriften gått i uppfyllelse. Jag står inte här för min egen skull, sa jag. Jag står här därför att Gud har sänt mig. Jag är här på uppdrag av Gud. Han har smort mig med sin ande och gjort mig till sitt språkrör. När jag talar är det Guds ord ni hör.

Jag märkte hur människorna i synagogan tittade på mig och intresserat väntade på fortsättningen.

Gud har gett mig i uppdrag att förkunna detta fantastiska, i ord och i handling, fortsatte jag. Guds rike är nära. Ni som lever ett liv av slit och möda, förtryckta av romarna som tvingar av er en stor del av det ni slitit ihop, ni som lider av sjukdomar och sorger - gläd er! Det kommer inte alltid att vara på det viset. Guds rike är snart här! Men ingen kommer in i Guds rike utom den som accepterar Gud som sin härskare och hans smorde som sin Herre och är redo att följa hans vilja.

Så gör er redo! Omvänd er, be Gud förlåta era fel och börja följa hans vilja. Inte därför att lagen säger det, utan därför att Gud vill det. Var så mot andra människor som ni vill att de ska vara mot er! Älska era medmänniskor lika mycket som ni älskar er själva! Och älska Gud över allt annat! Då kommer ni också att få en plats i Guds rike!

Efteråt fick jag veta att de tyckte att jag hade undervisat "med makt", som de uttryckte det, och inte som de skriftlärda. Jag antar att de menar att jag inte bara gjorde en teoretisk och ordrik, detaljerad utläggning av lagen. Men det är faktiskt inte min förtjänst. Jag säger bara vad Guds ande ger mig att säga.

Så här ska jag göra överallt. I fortsättningen ska jag tala i varenda synagoga jag kommer till - och synagogor finns överallt. Lagen föreskriver att i varenda stad och by där det finns minst tio familjer, där ska det också finnas en synagoga där barnen går i skola, där man håller gudstjänster och där man sköter samhällets olika angelägenheter. Det är rätta stället. När människor går dit så är de beredda att lyssna.

När jag var på väg ut ur synagogan, efter sammankomsten, blev det förresten en del uppståndelse. Det var en man som började skrika åt mig. "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?" skrek han ilsket. "Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige." Det var som om han en ond ande hade tagit kontroll över honom. Jag sträckte fram handen och tog tag i honom. "Tig!" röt jag. "Far ut ur honom!"

Mannen ryckte och slet och kastade sig hit och dit. Sedan gav han till ett vrål och sjönk ihop alldeles stilla. Människorna som stod runt omkring bara tittade chockade på honom och sedan på mig och på honom igen: "Vad är detta?" sa någon. "Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom."

Efter gudstjänsten gick vi hem till Simon.

En början...

Mamma har återvänt till Nasaret och jag har fortsatt mitt arbete här.

När jag kom tillbaka hit till Galileen började jag genast att gå omkring och försöka sprida budskapet om Guds rike, på samma sätt som Johannes. Jag gick och pratade med fiskarna som arbetade vid sjön och folk som sålde och köpte på marknadsplatserna. Ibland uppstod det små folksamlingar omkring mig när jag förklarade att Guds rike är nära och att de måste vända om och börja följa Guds vilja om de ska få komma in i riket.

Men det är inte så lätt att få människor att lyssna. De flesta tittade bara lite undrande på mig - och skakade på huvudet.

Situationen har blivit annorlunda sedan jag började undervisa mina lärjungar. När jag sitter och talar med dem och förklarar vad Skriften säger och vad profeterna har sagt och svarar på alla deras frågor är det alltid några som stannar till, lyssnar och kommer med kommentarer och frågor. Det är så människor fungerar. De vill inte få någonting nedtryckt i halsen på sig, utan vill själva söka svar på sina funderingar och kanske ibland bara stilla sin nyfikenhet. Jag antar att det var därför så många flockades kring Johannes nere i Betabara.

I morgon ska jag i alla fall gå till synagogan här i Kafarnaum och jag tänker tala till dem som är där och se om de lyssnar.

Det bästa vinet jag gjort!

Vilket bröllop!

Vi kom till Kana, till brudens hem, tidigt på kvällen och tog emot brudgummen när han kom med sina vänner för att hämta sin brud. Hon kom ut ur huset tillsammans med sina tärnor som alla hade tända lampor, och sedan begav sig hela följet till brudgummens hem.

Sjungande, spelande och dansande vandrade vi vägen fram. Någon spelade på flöjt, någon annan på harpa. Kvinnorna som flockades kring den unga brudklädda flickan slog och skakade på sina tamburiner. Vi män tog varandra i armkrok och dansade och snurrade runt i takt med den böljande musiken.

Till slut var vi framme och brudgummens far välkomnade oss alla. Man hade dukat både inne i huset och ute på den kringbyggda gårdsplanen, och luften var fylld av doften av helstekt lamm.

Musiken fortsatte och en del dansade medan andra åt och drack och pladdrade. Själv har jag inte dansat och skrattat så mycket på länge. Det var en helt underbar fest. Men plötsligt märkte jag att något var i görningen. Några av tjänarna pratade upprört med varandra och jag såg hur mamma gick fram till dem. Sedan kom hon till bordet där jag och mina vänner satt. Hon berättade att vinet hade tagit slut:
     "De har inte en droppe kvar", viskade hon.
     "Vad har det med mig att göra?", svarade jag. "Min stund har inte kommit än."
     Men antingen hörde hon inte eller också ville hon inte förstå. Hon vinkade åt tjänarna att komma och sedan sa hon till dem att göra vad jag sa åt dem.
     Utanför rummet stod sex stora stenkärl som man brukade ha vatten i till reningsceremonierna. De rymde ungefär hundra liter vardera.
     "Fyll kärlen där ute med vatten", sa jag. De tittade undrande på mig, men eftersom min mor hade sagt åt dem att göra som jag sa, hämtade de vatten i bybrunnen och fyllde dem till brädden.
     När de hade gjort det sa jag åt dem att ösa upp en bägare och bära den till bröllopsvärden. Det gjorde de. Han smakade på innehållet i bägaren och tittade häpen på tjänarna.
     "Aaah", utbrast han och sedan ropade han på brudgummen. "Vilket gott vin! Alla andra bjuder först på det goda vinet och häller upp det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har gjort tvärtom - du har sparat det bästa vinet till nu!"

Tjänarna började ösa upp vin i den ena kannan efter den andra och sedan gick de runt och fyllde alla gästernas bägare igen. Ja, vinet var verkligen gott. Jag tror inte att någon mer än tjänarna som skött serveringen märkt vad som hänt. Förutom mina lärjungar. De frågade mig förundrat hur jag hade kunnat göra detta. Och jag sa som det var: "Gud kan göra allt."

När bröllopsfesten var över vilade vi allesamman till framåt förmiddagen i går och sedan begav vi oss tillbaka hit till Kafarnaum, där jag är nu. Mamma följde också med hit och stannar nog här ett par dagar.

I morgon: Bröllop!

I morgon ska jag på bröllop i Kana, en liten by uppe i bergen inte långt härifrån. Det är sonen till goda vänner till min mor som ska gifta sig. Hon ska vara där och hjälpa till och jag och mina lärjungar är också ditbjudna (Natanael är från Kana och känner också brudgummen). Det ska bli roligt att träffa mamma igen och höra hur det går för dem där hemma. Jag har inte varit uppe i Nasaret sedan jag begav mig till Johannes i Betabara. Nu har jag mer eller mindre flyttat hit till området vid Galileiska sjön. Jag tror att jag kommer att låta den här trakten bli centrum för mitt arbete.

Ett nytt förbund

Jag har talat med mina sex lärjungar - bröderna Johannes och Jakob, bröderna Andreas och Simon samt Filippos och Natanael (som även kallas Bartolomeus) - om det uppdrag Gud har gett mig.

Jag har berättat att det som ligger framför mig - framför oss alla - är större än någonting de kan föreställa sig. Gud är i färd med att förverkliga det som profeterna talade om för länge sedan. Guds rike närmar sig. Och han har gett mig till uppgift att visa vad det innebär, nämligen att Guds vilja sker här på jorden såsom i himlen, och att kalla människor och visa dem vägen till evigt liv i detta rike.

Jag har försökt få dem att förstå att allt det här är en del av ett nytt förbund som Gud har gett mig i uppdrag att lägga grunden till. Ett förbund som inte vilar på lagens ord utan på kärlek.

Inte så att jag har kommit för att göra lagen om intet. Tvärtom! Jag har kommit för att fullborda lagen!

Alla som tagit del av profeten Jeremias ord vet att Gud lovade att en dag stifta ett nytt förbund, då hans vilja inte längre skulle vara ristad i sten och formulerad i specifika regler och stadgar, utan vara skriven av Guds ande i människornas hjärtan.

"Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. Inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder, det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk."

Jag har kommit för att lyfta lagen från stenen till hjärtat.

Tillbaka i Galileen

Nu är jag i Betsaida, en liten by i norra änden av Galileiska sjön. Jag har bestämt mig för att börja förkunna budskapet om riket här i trakten. Det bor mycket folk här i Galileen, särskilt kring sjön, och jag tror att människorna här är mycket mer öppna än de som bor nere i Judeen. Dessutom både bor och arbetar männen som jag har tänkt göra till mina lärjungar och medarbetare här.

När jag gick längs Galileiska sjön häromdagen fick jag syn på Andreas och Simon, som jag lärde känna nere i Betabara när jag kom tillbaka efter min fastetid i Juda öken. De höll på att kasta sina fiskenät i sjön.

Jag stod en stund och tittade på dem medan de arbetade. En liten bit bort såg jag deras kamrat Johannes, som jag också träffat i Betabara. Han och några andra män höll på att göra i ordning nät i sin båt.


"Kom och följ med mig", sa jag till Andreas och Simon. "Jag ska göra er till människofiskare i stället."

De tittade överraskat på mig, men sedan lade de ifrån sig kastnäten och följde med mig. Johannes kände genast igen mig när vi kom fram till fiskebåten. Jag sa åt honom att komma med, han också, och han tog med sin bror Jakob. De övriga männen - det var deras pappa Sebedaios och några andra som ingick i samma fiskarlag - fortsatte jobba.

Vi gick en bit upp på stranden och där satte vi oss ner och pratade. Allesamman hade massor av frågor. Andreas, Simon och Johannes hade funderat mycket sedan vi skildes åt nere i Betabara, och Jakob visste ju bara vad han hört sin bror och kamraterna berätta om Döparen och om mig.

Jag svarade på en del men sa att de skulle förstå mer allt eftersom tiden gick. Och sedan berättade jag om mina planer för dem - hur jag tänkt mig att de skulle kunna hjälpa till att sprida budskapet om Guds rike.