Fastan för mig nära Gud, men den gör mig också sårbar - och frestaren slår till när man är som svagast. Han kom till mig i dag när hungern satte in. Jag hörde de viskade orden i den heta vinden som sakta silade mellan de vittrade kalkstenshöjderna:
Varför pina dig så här? Om du nu är Guds son - tror du då att han vill att du ska plåga dig själv på det här viset? Du är väl redan tillräckligt nära honom?
Du tror ju att Gud har gjort dig till sitt redskap. Men använd då hans makt. Titta dig omkring. Ser du stenarna som täcker hela marken runt omkring dig. Ser de inte ut precis som bröd? Du som tror att Gud har utvalt dig - förvandla nu de där stenarna till bröd och ät dig mätt!
"Det står skrivet: 'Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun'", svarade jag.
Ord, ord, ord. Tomma ord...
Vågar du inte försöka?
Tvivlar du möjligen på din förmåga?
Är du rädd att ditt fåfänga försök att göra bröd av stenar ska visa att du inte alls är Guds son?
Jag förstår dig. Det är med all rätt du tvivlar! Vad får dig att tro att du skulle vara Messias, utvald av Gud till kung över hans rike? Tror du verkligen att han skulle välja dig som efterträdare till David - dig, en simpel snickare? Och från Galileen, av alla ställen...
Låt mig lämna dig med den tanken. Jag kommer tillbaka.
Och den viskande rösten drog bort med den lätta vinden och kvar är bara hettan och hungern...
