Några rader om mig

JESUS BAR JOSEF - NASARET, GALILEEN
Jag är 30 år gammal och jag är uppvuxen i en liten by som heter Nasaret i Galileen i norra Palestina. Jag är snickare till yrket, precis som min far innan han gick bort. Sedan några veckor bor jag i Kafarnaum vid Galileiska sjön. I den här bloggen har jag tänkt berätta om mitt liv.

Simons svärmor


När vi hade varit i synagogan gick jag och Jakob och Johannes hem till Simon. Han och hans bror Andreas kommer ju ursprungligen från Betsaida som inte ligger långt härifrån, men när Simon gifte sig skaffade de ett hus tillsammans här i Kafarnaum. Det är ganska stort, så där bor både Andreas och Simon och hans fru och barn och svärmor. Det är klart att det är mer praktiskt att bo i Kafarnaum än i Betsaida, eftersom de har sin fiskeriverksamhet här.

Simon har förresten sagt att det finns plats för mig också i huset, och att jag kan få bo där om jag vill.

Det första Simon sa när vi kom dit var att hans svärmor var sjuk. Det var nog inget allvarligt, men hon hade haft feber några dagar och den verkade inte vilja ge med sig. De frågade mig vad jag tyckte att de skulle göra.

Jag gick in till henne där hon låg i ett av rummen som vette in mot gården. Hon hade en filt över sig och såg blek ut. Jag frågade hur hon mådde och sedan böjde jag mig över henne och tog hennes hand.

"Tror du att Gud kan göra dig frisk?" Hon nickade. Jag höll hennes hand en stund. "Res dig upp", sa jag sedan.

Jag hjälpte henne att sätta sig upp på den låga bädden. Utan att släppa min hand reste hon sig och ställde sig upp på lite darriga ben. Jag lade ovansidan av fingrarna mot hennes panna. Hon var inte varmare än jag.

Hon tittade förvånat på mig. "Vad gjorde du? Vem är du? Vad är du?"

"Jag är bara en vän till Simon. Han kanske har nämnt mig - Jesus heter jag. Jag kommer uppifrån Nasaret. Och jag gjorde ingenting alls. Det var din tro som hjälpte dig."

Sedan gick jag ut till de andra - och efter en stund hörde jag hur Simons fru pratade med sin mamma ute i köket.

Fråga mig inte hur det gick till, men ryktet om Simons svärmors plötsliga tillfrisknande spred sig blixtsnabbt. Folk samlades utanför huset och pratade om undergöraren där inne. Till slut kunde man nästan tro att hela staden hade samlats utanför dörren. Och när solen gått ner och sabbaten var slut och det var tillåtet att hjälpa sjuka igen, dök det upp flera människor som hade krämpor av olika slag. Ett par kom på kryckor. Några blev hjälpta dit av anhöriga. Någon betedde sig som om han var alldeles från sina sinnen. Jag gjorde mitt bästa för att prata med dem och hjälpa så många som möjligt, tills Simon förklarade att hans fru och svärmor hade kvällsmaten klar och att det nog var dags för folk att gå hem. Till slut gav de sig av, om än motvilligt.

Jag stannade hos Simon och hans familj den natten.

Tidigare inlägg