Snart i Betabara

Jag möter knappast någon som inte har något att berätta om Johannes. Nu när jag stannade till här i Amathos (vid den röda pricken) för att få mig en bit mat på ett värdshus, pratade jag med några resenärer söderifrån. De sa att min käre syssling till och med har fått ett smeknamn nu, "Döparen" kallas han. Johannes Döparen.

Ryktet om honom sprider sig mer och mer och han samlar stora åhörarskaror. Mängder av människor från Jerusalem och flera andra platser både väster och öster om floden kommer dit för att lyssna till honom. En del säger att han är Elia som har uppstått och andra menar att det är han som är Messias. Jag ser med spänning fram mot att träffa honom.

På väg mot svaret?

Jag har bestämt mig. I går lämnade jag Nasaret för en tid och överlät åt min bror Jakob att ta hand om verkstaden medan jag är borta. Nu är jag på väg ner till Betabara och Johannes. Det är svårt att förklara, men jag känner att det som Johannes säger och gör har en koppling till mitt liv och att jag bör gå dit därför att Gud vill det.

Ända sedan jag var barn har jag känt mig nära Gud. När jag gick i skolan i synagogan och studerade toran var det som om allt jag läste redan fanns inom mig. Guds ord kändes så självklara. Och jag har alltid upplevt det som om han har funnits där och väglett mig, även i de mest vardagliga ting.

Samtidigt har det känts som om Gud har velat något mer, som om han har en särskild avsikt med mitt liv och jag har bett och frågat många gånger, men svaret har liksom blivit: "Vänta så får du se vad jag har i beredskap åt dig. Tids nog får du veta det. Till dess är det viktiga att du följer mig!"

Och jag har gjort allt för att följa Guds vilja, allt som hör till ett rättfärdigt leverne. Om det är Guds vilja att jag ska gå till Betabara, om det här är ett steg i hans plan för mitt liv, så är det också något som tillhör rättfärdigheten - något jag måste göra därför att det är Guds vilja. Och kanske också något som kommer att ge mig svaret på mina frågor.