De lagkloka

Morgonen efter den stora festen hos Matteus vilade jag ut. Men Simon, som är van att vara på benen tidigt, begav sig till fiskarnas synagoga redan på morgonen för att be morgonbönen. När han kom tillbaka berättade han att några av de skriftlärda, som skulle börja undervisa barnen i lagens ord, hade vinkat honom till sig och kritiserat mig för mitt besök hos Matteus.

Simon hade försvarat mig och förklarat vad jag hade sagt om det uppdrag Gud gett mig - att föra syndare tillbaka till rättfärdighetens väg.

"Ja, det är sant att det är vår uppgift att leda alla till Herren", hade farisén Jona sagt. "Det vad vad våra profeter gjorde och det är vad vi också gör. Men det är en sak att återföra syndare till Gud, så att de kan få hans förlåtelse, och något helt annat att utge sig för att själv kunna ge syndaren förlåtelse. Ingen människa har den rätten. Inte ens gångna tiders profeter, som var Guds röster och talade hans ord, kunde förlåta synder. De kunde bara uppmana folket att visa Herren sin ånger, så som det är skrivet: 'Återvänd, O Israel, till Herren din Gud.' Vi kan förlåta varandra om någon har syndat mot oss, men synden mot Gud kan endast Gud förlåta. Som det står skrivet: 'Och han skall be till Herren och Herren skall förlåta honom.'

Men kanske har vi missförstått din rabbi. Kanske är det som i våra öron låter som hädelse något annat. Kanske har vi fel. Så gå nu tillbaka till din mästare och hälsa honom att vakta på sina ord, för vi kommer att hålla honom ansvarig inför både Gud och människor för varje ord han säger. Och om han hädar ska han få det straff som lagen föreskriver."

Simon såg skärrad ut när han berättade vad de lagkloka i synagogan sagt, men jag lugnade honom.

"De ord som jag talar till er, talar jag inte av mig själv", sa jag. "Jag säger bara vad Gud inger mig att säga. Och jag gör bara vad Gud inger mig att göra. Mina ord är hans ord och mina gärningar är hans verk. Därför har jag ingenting att frukta."