Kritik

Vid storslagna fester är det inte ovanligt att folk blir nyfikna och vill ta del av skådespelet, lyssna på samtalen, se de rikas fina kläder och uppleva något av glansen. Så var det nu också, när Matteus ordnade fest med sina rika vänner inbjudna. Barn trängdes i porten och tittade storögt på oljelamporna som lyste upp innergården, faten med mat på borden och uppassarna som skyndade runt med vin. Men där fanns också de som följde det hela med kritiska blickar - och de kritiska blickarna var i synnerhet riktade mot mig.

Själv noterade jag det inte alls. Det var faktiskt Andreas som gjorde mig uppmärksam på det. Jag var helt uppe i ett djupt samtal med en av Matteus kolleger när Andreas fram till mig och berättade att det stod några fariséer i porten och att de hade frågat honom vad det var för rabbi de följde.

"Ligger han där till bords med tullindrivare och syndare?" sa de. "Och honom ser ni upp till som er lärare? Vad har han att lära er? Vem har någonsin hört talas om något liknande - en rabbi som bryter bröd tillsammans med dessa orena individer? Tullindrivarna är inga sanna judar. De är inga Abrahams barn. De tillhör inte Israels samfund. Och sådana umgås er rabbi med - och han verkar trivas bland dem. Har han aldrig läst orden i Davids psalmer: 'Salig är den som inte sitter bland bespottare. Jag sitter ej hos lögnare och umgås ej med hycklare. Hos de ogudaktiga sitter jag inte.'?"

"Jag vet inte vad jag ska svara", sa Andreas.

"Säg åt dem att komma hit", sa jag. "Jag vill prata med dem."

Andreas försvann igen och efter en stund kom han tillbaka. Tre män kom efter honom, med försiktiga steg, och såg sig noga omkring för att inte råka röra vid någon eller något som skulle göra dem orena. De stannade ett par meter från bordet och tittade på mig med högresta huvuden. De sa ingenting, utan bara iakttog mig som om det var min skyldighet att komma med en förklaring och de bara väntade på att få höra den.

"Behöver friska människor någon läkare?" sa jag. Fariséerna sa ingenting. "Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka", fortsatte jag. "Det är inte de rättfärdiga som behöver vända om, utan syndarna. De som ni stänger ute och vänder ryggen åt. De som ni vägrar komma nära, vägrar tala med. De som ni inte vill veta av. Hur ska Gud kunna nå dem om alla vänder sig bort från dem? Ni bryr er inte om dem och ni tror inte att han bryr sig heller.

"Jag ska säga er en sak", sa jag. "Om någon av er har hundra får och ett av dem försvinner, lämnar han då inte de nittionio i öknen och söker efter det försvunna fåret tills han hittar det? Och när han har hittat det, blir han glad och lyfter upp det på axlarna och bär hem det och berättar för sina grannar och vänner om vad som hänt.

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem - tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga tills hon hittar det? Och när hon har hittat det, samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig! Jag har hittat silvermyntet som jag tappade.'

Det ska jag säga er, att på samma sätt blir det glädje bland Guds änglar i himlen över en enda syndare som vänder om och börjar följa Guds vilja. Och det är den uppgift Gud har gett mig. Att hitta de bortsprungna fåren som har kommit vilse, kommit bort från flocken och sin herde och kanske trasslat in sig i törnsnåren och behöver hjälp att komma loss. Att leta reda på silverslantarna som har ramlat ner på golvet och försvunnit i sanden i ett hörn." Jag höjde min bägare med vin mot dem som en avskedshälsning. "Det är därför jag har blivit sänd. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare", sa jag och sedan återgick jag till att prata med Matteus kollega.

Jag vet inte om de tre fariséerna var nöjda med den förklaringen eller om den stred alltför mycket mot deras sätt att tänka. När jag kastade en blick åt deras håll igen såg jag bara deras ryggtavlor, då de försiktigt banade sig väg bort mot porten och kvällsmörkret där utanför.