Det bästa vinet jag gjort!

Vilket bröllop!

Vi kom till Kana, till brudens hem, tidigt på kvällen och tog emot brudgummen när han kom med sina vänner för att hämta sin brud. Hon kom ut ur huset tillsammans med sina tärnor som alla hade tända lampor, och sedan begav sig hela följet till brudgummens hem.

Sjungande, spelande och dansande vandrade vi vägen fram. Någon spelade på flöjt, någon annan på harpa. Kvinnorna som flockades kring den unga brudklädda flickan slog och skakade på sina tamburiner. Vi män tog varandra i armkrok och dansade och snurrade runt i takt med den böljande musiken.

Till slut var vi framme och brudgummens far välkomnade oss alla. Man hade dukat både inne i huset och ute på den kringbyggda gårdsplanen, och luften var fylld av doften av helstekt lamm.

Musiken fortsatte och en del dansade medan andra åt och drack och pladdrade. Själv har jag inte dansat och skrattat så mycket på länge. Det var en helt underbar fest. Men plötsligt märkte jag att något var i görningen. Några av tjänarna pratade upprört med varandra och jag såg hur mamma gick fram till dem. Sedan kom hon till bordet där jag och mina vänner satt. Hon berättade att vinet hade tagit slut:
     "De har inte en droppe kvar", viskade hon.
     "Vad har det med mig att göra?", svarade jag. "Min stund har inte kommit än."
     Men antingen hörde hon inte eller också ville hon inte förstå. Hon vinkade åt tjänarna att komma och sedan sa hon till dem att göra vad jag sa åt dem.
     Utanför rummet stod sex stora stenkärl som man brukade ha vatten i till reningsceremonierna. De rymde ungefär hundra liter vardera.
     "Fyll kärlen där ute med vatten", sa jag. De tittade undrande på mig, men eftersom min mor hade sagt åt dem att göra som jag sa, hämtade de vatten i bybrunnen och fyllde dem till brädden.
     När de hade gjort det sa jag åt dem att ösa upp en bägare och bära den till bröllopsvärden. Det gjorde de. Han smakade på innehållet i bägaren och tittade häpen på tjänarna.
     "Aaah", utbrast han och sedan ropade han på brudgummen. "Vilket gott vin! Alla andra bjuder först på det goda vinet och häller upp det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har gjort tvärtom - du har sparat det bästa vinet till nu!"

Tjänarna började ösa upp vin i den ena kannan efter den andra och sedan gick de runt och fyllde alla gästernas bägare igen. Ja, vinet var verkligen gott. Jag tror inte att någon mer än tjänarna som skött serveringen märkt vad som hänt. Förutom mina lärjungar. De frågade mig förundrat hur jag hade kunnat göra detta. Och jag sa som det var: "Gud kan göra allt."

När bröllopsfesten var över vilade vi allesamman till framåt förmiddagen i går och sedan begav vi oss tillbaka hit till Kafarnaum, där jag är nu. Mamma följde också med hit och stannar nog här ett par dagar.