Tillbaka till livet

I går eftermiddag när vi var på väg tillbaka till Kafarnaum efter en vandring i byarna norröver, hade jag stannat till vid fiskeläget strax utanför staden för att prata med människorna där. Plötsligt hörde jag hur någon ropade på mig och såg en man komma springande inifrån staden. Det var Jairus, föreståndaren för den stora synagogan där jag talat flera gånger. När han kom fram till oss sjönk han ner på knä framför mig.

"Rabbi!" flämtade han. "Du måste hjälpa mig. Min dotter, min lilla flicka, hon har varit sjuk en vecka och hon blir bara sämre och sämre. Hon kommer att dö när som helst. Jag har sett vad du med din tro kan göra. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet", bad han."

"Jag kommer", sa jag och vi sprang tillbaka in i staden. Människorna som jag talat till skyndade efter och när vi kommit in i staden blev det rena trängseln omkring oss. Vi var nästa framme vid Jairus hem när jag kände hur någon tog tag i mina kläder så jag tappade farten. Jag stannade och tittade mig omkring. "Vem var det som rörde vid mina kläder?"

"Vem?" sa Johannes, min kusin. "Det är ju fullt med folk som knuffas från alla håll. Och så frågar du vem som har rört vid dig! Kom nu!"

"Det här var någon speciell. Det var som om kraften gick ur mig", sa jag samtidigt som jag fick syn på en kvinna som böjde ner huvudet. Hon verkade rädd och darrade i hela kroppen. Jag kunde inte se hennes ansikte under huvudduken, men jag är övertygad om att hon hade blicken vänd mot marken, skamsen, som om hon gjort någonting absolut förbjudet. "Var det du?" frågade jag henne.

Hon sjönk ner på knä framför mig. "Förlåt mig, herre", sa hon. "Jag har lidit av blödningar i tolv år. Jag har varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det har kostat mig allt jag äger, men ingenting har hjälpt. Jag har bara blivit sämre. Men jag har hört vad som berättas om dig, herre, och jag tror att Gud verkar genom dig och jag tänkte att om jag bara fick röra vid dina kläder så skulle jag bli hjälpt. Så jag sträckte mig fram och rörde vid tofsarna på din mantel. Förlåt mig, herre!"

"Du behöver inte be mig om förlåtelse", sa jag. "Min mantel kan inte bota någon, men din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från dina besvär."

Samtidigt kom en ung man springande från motsatta hållet. Han stannade framför Jairus. "Det är för sent, herre", sa han. "Din dotter är död. Du behöver inte besvära rabbin mer."

"Ta det lugnt!" sa jag till Jairus när jag hörde vad tjänaren sa och såg hans förtvivlan. "Du behöver inte oroa dig! Lita på mig!" sa jag till föreståndaren när jag hörde vad de sa. Jag lade armen om honom. "Kom nu! Nu skyndar vi oss hem till din lilla flicka. Hon är inte död."

Jag sa åt Petrus och mina kusiner Jakob och Johannes att följa med och sedan gick vi genom staden till Jairus hem. När vi kom fram hade det redan samlats flera sörjande i huset. Kvinnor stod där och grät och slet sig i håret, och ett par män blåste i flöjt, klagande toner som blandades med kvinnornas gråt.

"Varför gråter ni?" ropade jag. "Flickan är inte död. Hon sover bara." Några av dem skrattade hånfullt, men jag körde ut allesammans ur huset och tog med mig Jairus och hans hustru och mina tre lärjungar och gick in i rummet där hon låg. Man hade tänt lampor runt omkring henne där hon låg på sin bädd på golvet, alldeles stilla och blek med slutna ögon.

Jag satte mig på huk bredvid henne och tog hennes hand. "Lilla flicka", sa jag. "Res dig upp." Flickan öppnade sakta ögonen och såg undrande på mig. Färgen återvände till hennes kinder och jag kände hur hon tog tag om min hand. Jag hörde hur hennes föräldrar drog efter andan bakom mig.

"Det är ingen fara", sa jag till flickan. "Sätt dig upp." Jag lade armarna om henne och höll henne intill mig, en liten späd kropp som varit sjuk alltför länge och behövde nya krafter. Sedan reste jag mig upp och hjälpte henne på fötter och hon lämnade min famn och hennes mamma tog henne i sina armar. "Ge flickan lite att äta", sa jag. "Hon behöver få någonting i sig."

Innan vi gick ut ur rummet sa jag åt Jairus och hans fru att glädjas över att de hade fått sin dotter tillbaka, men att inte göra något väsen av det som hänt utan låta det stanna inom familjen och den närmaste vänkretsen. Flickan hade ju trots allt bara sovit, inte sant?