Några rader om mig

JESUS BAR JOSEF - NASARET, GALILEEN
Jag är 30 år gammal och jag är uppvuxen i en liten by som heter Nasaret i Galileen i norra Palestina. Jag är snickare till yrket, precis som min far innan han gick bort. Sedan några veckor bor jag i Kafarnaum vid Galileiska sjön. I den här bloggen har jag tänkt berätta om mitt liv.

Ett kort besök i gadarenernas land


Om vår nattliga överresa till gadarenernas land var dramatisk, så blev inte dramatiken mindre nästa morgon.

Vi hade lagt till vid stranden strax söder om byn Gergesa (Khersa) i gadarenernas land i Dekapolis. Våra passagerare hade hoppat ur båten och försvunnit in mot staden, men jag och mina vänner tog det lugnare. Simon, Jakob, Andreas och Johannes hjälptes åt att skjuta och dra båten upp på sanden och sedan slog vi nattläger där.

När det ljusnade igen på morgonen konstaterade vi att vi befann oss strax nedanför ett höglänt område. Uppe på höjden, som sträckte sig ut som en udde i sjön, gick en stor svinhjord och betade. och i sluttningen däremellan vittnade vitkalkade stenar om att här fanns ett stort antal gravar. Det var ett ställe där ingen ville vistas och därför blev vi överraskade när vi flera gånger hörde ett ylande som lät som en blandning mellan djur och människa. När vi tittade bort bland gravarna såg vi en man röra sig där bland de vita stenarna. Jakob ropade på några barn som kom gående vid stranden och frågade vem det var.

"Pappa säger att han är besatt!" ropade en av ungarna tillbaka. "Han är full av onda andar. De har försökt att binda honom men han slet sig fri och sedan dess har han hållit till här ute bland gravarna. Gå inte i närheten av honom! Han är oren!"

Men det visade sig att vi inte skulle ha mycket att välja på. Den nakne mannen hade upptäckt oss och kom springande mot oss. Mina lärjungar hejdade sig och backade försiktigt undan, men mannen verkade inte intresserad av dem. Han sprang fram till mig och stannade nerhukad och stirrade upp på mig med vilda ögon. Det var helt uppenbart att han var fullkomligt från sina sinnen.

"Far ut ur honom!" sa jag.
"Vem är du!" rosslade han.
"Jag heter Jesus", svarade jag. "Jag kommer från Galileen."
"Ha!" han sköt fram huvudet och tittade upp under sina buskiga ögonbryn och blängde mig rakt i ögonen. "Jag har hört talas om dig! Guds son, det är det de kallar dig, va? Vad gör du här? Vad har du med mig att göra? Har du kommit hit för att plåga mig?" skrek han.
"Vad heter du?" frågade jag.
"Vi har många namn", svarade han, "för vi är många..."
"Far ut ur honom!" upprepade jag. "Far ut ur honom!"

Mannen hade stått hukad framför mig, men nu var det som om knäna vek sig under honom och han sjönk allt närmare marken tills han nästan låg ner, bara stödd på armbågarna.

"Titta där!" Det var Johannes som ropade. Uppe på höjden där herdarna vaktade sin stora svinhjord hände någonting. Svinen blev oroliga och började springa hit och dit. Deras vilda grymtanden och frustanden hördes ända till oss. Herdarna bara stirrade på dem när hela hjorden satte sig i rörelse och började skena nedför sluttningen mot sjön. De var som en böljande matta som fortsatte utför branten, över den lilla strandremsan, och pressade varandra vidare ut i vattnet, längre och längre ut.

Galningen från gravarna hade blivit alldeles lugn. Tyst. Stilla. Han andades med djupa andetag som om något som plågat honom i månader plötsligt var borta. Som om han blivit befriad från något som rasat inom honom och slitit sönder hans själ inifrån.

Jag hjälpte honom att resa sig upp och så tog vi med honom ned till vattenbrynet och han ställde sig på knä en bit ut i vattnet och tvättade av sin nakna, smutsiga kropp. Vi tog av oss några av våra plagg och gav honom så att han skulle kunna klä sig nödtorftigt. När han fått på sig kläderna kunde man inte tänka sig att det var han som för bara en kort stund sedan rusat omkring smutsig och vrålande bland gravarna.

Svinherdarna hade försvunnit i samma stund som deras boskap rusat ut i sjön, men det dröjde inte länge förrän de var tillbaka och nu hade de sällskap av andra. Fler och fler människor dök upp. De såg genast vår båt, som de inte kände igen, och efter en stund var de första framme hos oss.

De tittade på mannen som satt vid mina fötter, vid sina sinnen, fullt normal, ren och klädd. De tittade på mig, på mina lärjungar, på herdarna och på de hundratals döda grisarna som flöt i vattnet utanför udden. Och de frågade vad som hänt och barnen som stått och sett alltsamman berättade ivrigt i munnen på varandra:

"Han där, galningen, han som bor bland gravarna, han sprang hit..."
"...och han som står där" - de pekade på mig - "han sa någonting om att 'fara ur honom'..."
"... och han där ramlade ihop och blev alldeles stilla..."
... och då blev alla svinen galna i stället och de började skena och bara sprang rakt ut i vattnet!"

Människorna stirrade på mig som om de inte visste vad de skulle tro och jag såg både skepsis och rädsla i deras ögon.

"Var det du?" sa en av herdarna hetsigt.
"Han är en trollkarl!" mumlade någon. "Djävulen själv! Vem kan befalla demoner mer än demonernas egen herre? Försvinn härifrån! Lämna oss i fred!"
"Men det är profeten som det pratas om. Från Galileen."
"Det spelar ingen roll. Han har inget här att göra! Ge dig i väg! Ge er i väg, allesamman!"

Jag argumenterade inte med dem. Stämningen började kännas obehaglig och vi hade inget att vinna på att stanna där, så vi gick tillbaka till båten och sköt ut den från stranden. Mannen från gravarna följde med oss och när jag hoppade upp i båten kom han ut i vattnet och tog tag i relingen. Han tittade upp på mig och bad att få följa med, men jag skakade på huvudet.

"Nej, du ska inte följa med mig", sa jag. "Jag har en uppgift åt dig. Gå tillbaka till din by och berätta vad du har varit med om. Låt alla få veta vad Gud har gjort med dig. Vi kommer att ses igen, du och jag. Jag kommer tillbaka."

När vår båt gled ut på Galileiska sjön kunde jag se honom där han stod kvar i vattnet vid stranden. Ensam. Ingen vågade komma nära honom.

Tidigare inlägg