Pröva Gud!

Frestaren ger inte upp. Ökennatten är kall och jag var hungrig, matt och frusen. Då kom han till mig igen. Som en viskande skugga djupt inom mig. Han sa åt mig att lyfta blicken och jag tittade upp från stenarna på marken - och ut över Jerusalem. Jag stod längst upp på den högsta punkten på templets mur.

"Du är min älskade son..." Var det så du tyckte att han sa? Var det inte bara din egen önskan? Din egen dröm? Håll med om att du tvivlar! Men jag ska säga dig hur du kan stilla dina tvivel. Om du verkligen är Guds son så kan ju inget hända dig. Inte låter väl Gud något ont drabba hans älskade son?

Du skulle kunna äta gift och låta dig huggas av dödliga ormar. Du skulle kunna kasta dig ner härifrån - om du är Guds son. Det står ju skrivet: "Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten."

Så låt Gud bevisa för dig och för hela Jerusalem att det du tror är sant! Att du är Guds son! Om du verkligen tror...

Om jag verkligen tror? Skulle jag bevisa min tro om jag kastade mig ut? Eller skulle jag bevisa mitt tvivel? Jag har ju redan hört Guds röst.

"Det står också skrivet: 'Du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov!'" mumlade jag.

Och tempelmuren bleknade bort och jag huttrade i nattmörkret tills sömnen slöt sig över mig igen.