Genom taket

I går kom jag tillbaka hit till Kafarnaum. Men jag hann inte ens komma in i stan förrän ryktet hade spridit sig att jag var tillbaka igen: "Han som botar sjukdomar är här igen! Han är hemma hos Simon bar Jona!"

Min uppgift är inte att vara någon doktor. Det är inte därför jag har kommit hit. Jag har blivit sänd för att förkunna evangeliet om Guds rike. Men även om jag först och främst vill att de ska lyssna på vad jag har att säga, så är det en självklarhet att hjälpa dem som är sjuka och behöver hjälp. Och kanske förstår människorna runt omkring att detta som de ser - att sjuka blir friska, att blinda plötsligt får sin syn tillbaka och att döva kan höra igen - bara är en liten försmak av vad som väntar när Guds rike kommer.

Kafarnaum är en ganska stor stad. Det bor närmare 2000 människor här - förutom de romerska inkräktarna - och man kunde tro att allesamman satt kurs mot Simons hus. Det var precis som sist jag var här - när Simons svärmor var krasslig. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till.

Medan jag satt där i dörröppningen och berättade om Guds rike hörde jag hur det knakade ovanför huvudet på mig och sedan började det rasa spridda pinnar och kvistar. När jag tittade upp visste jag inte vad jag skulle tro. Några karlar hade rivit bort käpparna och leran som taket bestod av och gjort ett hål nästan precis ovanför mig. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag reste mig och backade undan in mot väggen för att inte få något bråte i huvudet. Simon, som just fick taket i sitt hus upprivet, skrattade däremot inte...

Men innan vi visste ordet av hade de börjat fira ner en bädd eller bår av något slag. På båren som hamnade på golvet precis framför mig låg en mager ung man hopkrupen i en underlig förvriden ställning.
     "Han är lam, rabbi! Han ville absolut komma fram till dig och det fanns ingen annan väg än den här!" ropade en av männen uppe på taket. "Du kan bota honom!"

Ynglingen på bädden tittade förskrämt och hjälplöst upp på mig.
     "Hjälp mig, rabbi!" sa han. "Hjälp mig!"
     "Ta det lugnt. Var inte rädd", sa jag. "Dina synder är förlåtna."

Jag hann knappt säga det förrän jag hörde hur några lagkloka som kommit dit och stod i klungan utanför dörren började mumla till varandra om att jag hädade när jag sa på det viset eftersom ingen annan än Gud kan förlåta synder. Jag frågade dem varför de blev så upprörda:
     "Vilket menar ni är lättast att säga till någon som är förlamad? 'Dina synder är förlåtna' eller 'Res dig upp och gå'?"

Det var alldeles tyst. De sa ingenting. De kunde inte svara, därför att de visste mycket väl att ingen människa har makt att göra någotdera. Ingen människa har makt att säga till en lam att resa sig upp och gå - och ingen människa har makt att förlåta synder. Endast Gud och den som Gud ger makten till.

"Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag nu till dig" - och så vände jag mig till den unge mannen på golvet framför mig - "Res dig upp och ta din bädd och gå hem!"

Han tittade chockad på mig när han märkte att han kunde röra händerna. Han böjde fingrarna och sträckte ut dem igen, böjde på armarna, rätade ut dem, sträckte på sina smala pinnar till ben, drog in benen under sig och reste sig försiktigt upp på knä. Jag märkte hur människorna runt omkring mig höll andan när ynglingen ställde sig upp på darrande ben, böjde sig ner och tog upp sin enkla bädd - medan hans häpna lyckliga leende blev allt bredare och han sträckte upp armarna i luften och tackade Gud.

Runt omkring oss steg sorlet från alla de församlade när de stämde in. Jag hörde hur de sa till varandra att det här var helt ofattbart - det mest fantastiska de någonsin upplevt. Och jag lovade Simon att jag skulle laga hans tak så fort folk hade gett sig av och det blev lite lugn och ro. Man är väl snickare...