Fiskestopp

Jag berättade ju häromdagen om hur jag stod på stranden vid fiskeläget och pratade med folket som samlats. Efter ett tag märkte jag hur de som stod närmast kom allt närmare - och jag kom allt närmare vattnet - så jag vände mig till Simon som hade sin båt strax intill platsen där jag stod.

"Jag står snart i vattnet", sa jag. "Om jag sätter mig i er båt kan du väl skjuta ut den en bit i vattnet och hålla den stilla där, så kan jag prata därifrån."

Simon var inte på världens bästa humör. Dagen innan hade han fått taket till sitt hus upprivet (på grund av mig) och nu hade de varit ute och fiskat hela natten utan att ha fått något i nätet.

Simon är över huvud taget inte lätt att tas med när han är på dåligt humör. Och inte alltid annars heller. Många skulle nog beskriva honom som något av en buffel.

Men han muttrade i alla fall ett ja, och jag klev upp över relingen och satte mig ner. Det var ingen stor båt. Fiskebåtarna här i Galileen är små, bara 4-5 meter långa och oftast är man bara två stycken ombord. Man brukar jobba i lag om två båtar och hjälpas åt med näten.

Simon och Andreas sköt ut båten i vattnet och sedan klev de också ombord och satte sig bakom mig. De tog varsin åra och hjälptes åt att hålla båten stilla. Det var bättre. Det var mycket lättare att tala till människorna på stranden när inte några trängdes precis framför mig.

När jag hade undervisat färdigt, tänkte jag att jag kunde muntra upp Simon lite, så jag sa åt honom att ro ut på djupt vatten och göra ett nytt försök att få fisk. Han protesterade och menade att det var meningslöst eftersom de hållit på och slitit hela natten utan att få något.

Men han gav i alla fall med sig, och så satte vi kurs ut på sjön där Simon och Andreas lade ut näten. När de drog ihop dem var näten så fulla av fisk att de var nära att brista. Andreas vinkade åt sina kamrater Jakob och Johannes att komma ut med sin båt och hjälpa till. Det behövdes verkligen - de fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

Allesamman blev nog lika chockade, och Simon kastade sig ner på knä framför mig. "Rabbi, du får inte göra så här!" sa han darrande. "Du skrämmer mig! Jag är en vanlig syndare, och du får Gud att kännas så nära att jag blir rädd!"

"Du behöver inte vara rädd", sa jag. "Jag ska inte hjälpa dig att fånga fisk fler gånger. Det är nämligen slutfiskat för din del. Och det gäller er alla fyra. Ni ska lämna fiskarlivet och följa med mig. I fortsättningen ska ni hjälpa mig att fånga människor i stället!"

Det var alldeles tyst i båtarna när mina vänner rodde tillbaka oss in till land med den största fångst de fått på länge.