Storm på Galileiska sjön

Jag skriver det här från gadarenernas land, på östra sidan om Galileiska sjön. Vi kom hit sent i går kväll - jag och några omskakade och darriga lärjungar...

Jag har förkunnat evangeliet om Guds rike längs kusten söder om Kafarnaum ett par veckor nu. Mina lärjungar har följt med mig och ibland har vi färdats med båt mellan fiskebyarna och sedan har vi gått till fots inåt land. Många gånger har ryktet gått före oss och det har varit så många som samlats vid fiskelägena att vi stannat där. I går kväll var det så mycket folk som fortsatte att dröja kvar på stranden när jag talat färdigt, att jag kände att jag inte skulle få möjlighet att undervisa mina lärjungar. Och det är något jag också måste göra, eftersom de snart ska få egna och viktiga uppgifter. Så jag sa till mina lärjungar att vi skulle fara över till andra sidan, till gadarenernas land.

Vi klättrade upp i båten igen. Jag satte mig i aktern och mina lärjungar och några män inifrån landet som kommit ner till sjön i hopp om att få plats på någon båt slog sig ner runtom i båten. Så lade vi ut. Simon hissade seglet och vi gled ut på sjön med kurs mot sydost. Jag kände mig trött, så efter en liten stund lade jag mig ner och hittade en liten dyna som jag tog som kudde under huvudet. Båten gungade stilla i de lätta vågorna, jag slöt ögonen och lyssnade till vattnet som kluckade och plaskade mot skrovet, och det dröjde inte länge förrän jag sov.

Galileiska sjön är oftast en stilla, fridfull och vacker sjö, men den är ombytlig. Den kan plötsligt förvandlas till en mardröm av våldsamma vindar som skapar flera meter höga vågor och kan försätta fiskare som är ute i sina båtar i livsfara - och lika plötsligt som stormen börjar, lika plötsligt upphör den.

De kraftiga vindarna uppstår på grund av skillnaderna i temperatur mellan de låglänta stränderna och bergen runt omkring. Höjderna öster om sjön når hela 600 meter upp och där uppe på höglandsområdena är luften sval och torr. Nere kring sjön är luften varm och fuktig. När denna varma luft stiger uppåt, sugs den kalla höglandsluften i både öster och väster ner mellan kullarna, ner mot vattnet - och när vindarna möts ute i mitten av sjön blir resultatet våldsamma kastbyar och vågor som träffar båtarna från alla håll.

Men jag sov gott och märkte ingenting förrän någon ruskade mig försiktigt men enträget. Det var Johannes.

"Mästare!" sa han och han lät skärrad. "Mästare... vakna! Hur kan du ligga och sova! Vi kommer att gå under! Bryr du dig inte?"

Jag satte mig upp till hälften och såg mig omkring. Stormbyarna slet i seglet och vågorna slog över relingarna från båda sidorna. Det var redan mycket vatten nere i båten.

"Varför är ni rädda?" sa jag till mina lärjungar som satt hopkrupna längs relingarna. "Har ni fortfarande ingen tro? Har ni inte förstått att ni är här därför att Gud har kallat er? Skulle han då låta något hända er när ni är hos mig?"

Sedan vände jag mig ut mot vattnet och tittade ut över de skumtoppade stormpiskade vågorna. "Tig!" skrek jag rakt in i vinden. "Var stilla!"

Strax efteråt kände vi hur båten slutade att kränga hit och dit. Det var som om någon hade lagt en gigantisk hand framför stormvindens källa mellan kullarna vid sjön och vågorna lugnade sig. Efter en stund var sjön lika stilla och fridfull som då vi började överfarten och några timmar senare lade vi till vid den östra stranden.

Både mina lärjungar och passagerarna var fortfarande omskakade när vi steg i land. Jag hade sett hur en av de främmande männen stirrat storögt på mig när jag röt till åt blåsten och jag hade hört hur han mumlat något till sin kamrat om mig. En av mina lärjungar berättade efteråt att mannen hade undrat vem jag var. "Till och med vinden och sjön lyder ju honom!" hade han sagt.