Jag är i Juda öken nu, inte mer än något tiotal kilometer från den frodigt grönskande naturen vid Jordan och Betabara, men här är naturen helt annorlunda. Det är ingen öken i vanlig bemärkelse, dvs sandöken, utan ett vilt och ödsligt landskap med berg, klippor och kalkstenshöjder, platåer och djupa kanjoner. Och på något ställe ett litet vattenflöde som skapar en oas. Förr i tiden använde man det passande namnet Jeshimmon, "Förödelsen", om den här trakten.
Men hur ödsligt det än verkar så finns det människor på spridda ställen här. En grupp som kallar sig esséer har till exempel skapat sitt eget isolerade samhälle inte långt härifrån. Och det är känt att även en del motståndare till de romerska ockupanterna - så kallade seloter - håller till här ute i ödemarken, precis som David gjorde då han flydde undan kung Saul.
I alla tider har människor som sökt Guds vägledning begett sig ut i ensamhet i öknen för att inte distraheras av världen runt omkring. Man har fastat och ägnat dagarna åt bön och meditation. Mose gjorde det. Profeten Elia gjorde det. Min syssling Johannes gjorde likadant. Jag gör det också.
Jag begav mig hit praktiskt taget direkt efter det att jag blivit döpt. Jag kände att Gud ville att jag skulle göra det. Det är något inom mig som säger att det här är en nödvändig del i förberedelsen för den uppgift han har utvalt mig till att genomföra - att förverkliga hans rike här på jorden. Det är så mycket jag måste tänka igenom och prata med Gud om innan jag börjar mitt arbete.
