Blivande sändebud

Efter att ha lämnat gadarenernas land, där vi inte var välkomna, seglade vi norrut mot Betsaida och lade till i en liten vik där vi kunde vara ensamma och koppla av ett par dagar. Jag ville få tid att prata i lugn och ro med mina lärjungar. De kommer att ha en viktig uppgift framför sig, och det är mycket de måste lära sig och förstå.

Jag vet att mina möjligheter är begränsade. Jag kan bara vara på en plats i taget och min röst kan bara nå ett litet antal människor. Hur många kan jag nå? Hur långt kan jag själv nå med mina ord? Kanske till Jerusalem i söder och Tyrus och Sidon i norr...

Men världen är så oändligt mycket större, och det nya förbundet handlar inte bara om Palestina utan ytterst om hela världen. Om varje människa. Om evigheten. Och ingen vet när stunden är inne för Gud att upprätta sitt rike eller hur många han väljer att kalla dessförinnan. I morgon, nästa år, om tio år? Här i Palestina? I Egypten? I Grekland? I Indien?

Alla dessa människor som Gud vill kalla till en uppgift vid messias sida i himmelriket måste nås av evangeliet om Riket. Därför har jag bestämt att Simon, Andreas, Jakob, Johannes, Filippus och Natanael ska bli mina sändebud, mina budbärare. Men dessförinnan måste jag undervisa dem om allt. De måste leva med mig och lyssna på mig och lära av mig så att de förstår och kan bli min kropp och min röst på platser dit jag aldrig kommer och där jag aldrig själv kommer att kunna tala. Genom dem ska jag fortsätta mitt arbete tills budskapet om Guds rike har nått alla dem som Gud beslutar kalla innan hans rike blir verklighet här på jorden.