Ett kort besök i gadarenernas land

Om vår nattliga överresa till gadarenernas land var dramatisk, så blev inte dramatiken mindre nästa morgon.

Vi hade lagt till vid stranden strax söder om byn Gergesa (Khersa) i gadarenernas land i Dekapolis. Våra passagerare hade hoppat ur båten och försvunnit in mot staden, men jag och mina vänner tog det lugnare. Simon, Jakob, Andreas och Johannes hjälptes åt att skjuta och dra båten upp på sanden och sedan slog vi nattläger där.

När det ljusnade igen på morgonen konstaterade vi att vi befann oss strax nedanför ett höglänt område. Uppe på höjden, som sträckte sig ut som en udde i sjön, gick en stor svinhjord och betade. och i sluttningen däremellan vittnade vitkalkade stenar om att här fanns ett stort antal gravar. Det var ett ställe där ingen ville vistas och därför blev vi överraskade när vi flera gånger hörde ett ylande som lät som en blandning mellan djur och människa. När vi tittade bort bland gravarna såg vi en man röra sig där bland de vita stenarna. Jakob ropade på några barn som kom gående vid stranden och frågade vem det var.

"Pappa säger att han är besatt!" ropade en av ungarna tillbaka. "Han är full av onda andar. De har försökt att binda honom men han slet sig fri och sedan dess har han hållit till här ute bland gravarna. Gå inte i närheten av honom! Han är oren!"

Men det visade sig att vi inte skulle ha mycket att välja på. Den nakne mannen hade upptäckt oss och kom springande mot oss. Mina lärjungar hejdade sig och backade försiktigt undan, men mannen verkade inte intresserad av dem. Han sprang fram till mig och stannade nerhukad och stirrade upp på mig med vilda ögon. Det var helt uppenbart att han var fullkomligt från sina sinnen.

"Far ut ur honom!" sa jag.
"Vem är du!" rosslade han.
"Jag heter Jesus", svarade jag. "Jag kommer från Galileen."
"Ha!" han sköt fram huvudet och tittade upp under sina buskiga ögonbryn och blängde mig rakt i ögonen. "Jag har hört talas om dig! Guds son, det är det de kallar dig, va? Vad gör du här? Vad har du med mig att göra? Har du kommit hit för att plåga mig?" skrek han.
"Vad heter du?" frågade jag.
"Vi har många namn", svarade han, "för vi är många..."
"Far ut ur honom!" upprepade jag. "Far ut ur honom!"

Mannen hade stått hukad framför mig, men nu var det som om knäna vek sig under honom och han sjönk allt närmare marken tills han nästan låg ner, bara stödd på armbågarna.

"Titta där!" Det var Johannes som ropade. Uppe på höjden där herdarna vaktade sin stora svinhjord hände någonting. Svinen blev oroliga och började springa hit och dit. Deras vilda grymtanden och frustanden hördes ända till oss. Herdarna bara stirrade på dem när hela hjorden satte sig i rörelse och började skena nedför sluttningen mot sjön. De var som en böljande matta som fortsatte utför branten, över den lilla strandremsan, och pressade varandra vidare ut i vattnet, längre och längre ut.

Galningen från gravarna hade blivit alldeles lugn. Tyst. Stilla. Han andades med djupa andetag som om något som plågat honom i månader plötsligt var borta. Som om han blivit befriad från något som rasat inom honom och slitit sönder hans själ inifrån.

Jag hjälpte honom att resa sig upp och så tog vi med honom ned till vattenbrynet och han ställde sig på knä en bit ut i vattnet och tvättade av sin nakna, smutsiga kropp. Vi tog av oss några av våra plagg och gav honom så att han skulle kunna klä sig nödtorftigt. När han fått på sig kläderna kunde man inte tänka sig att det var han som för bara en kort stund sedan rusat omkring smutsig och vrålande bland gravarna.

Svinherdarna hade försvunnit i samma stund som deras boskap rusat ut i sjön, men det dröjde inte länge förrän de var tillbaka och nu hade de sällskap av andra. Fler och fler människor dök upp. De såg genast vår båt, som de inte kände igen, och efter en stund var de första framme hos oss.

De tittade på mannen som satt vid mina fötter, vid sina sinnen, fullt normal, ren och klädd. De tittade på mig, på mina lärjungar, på herdarna och på de hundratals döda grisarna som flöt i vattnet utanför udden. Och de frågade vad som hänt och barnen som stått och sett alltsamman berättade ivrigt i munnen på varandra:

"Han där, galningen, han som bor bland gravarna, han sprang hit..."
"...och han som står där" - de pekade på mig - "han sa någonting om att 'fara ur honom'..."
"... och han där ramlade ihop och blev alldeles stilla..."
... och då blev alla svinen galna i stället och de började skena och bara sprang rakt ut i vattnet!"

Människorna stirrade på mig som om de inte visste vad de skulle tro och jag såg både skepsis och rädsla i deras ögon.

"Var det du?" sa en av herdarna hetsigt.
"Han är en trollkarl!" mumlade någon. "Djävulen själv! Vem kan befalla demoner mer än demonernas egen herre? Försvinn härifrån! Lämna oss i fred!"
"Men det är profeten som det pratas om. Från Galileen."
"Det spelar ingen roll. Han har inget här att göra! Ge dig i väg! Ge er i väg, allesamman!"

Jag argumenterade inte med dem. Stämningen började kännas obehaglig och vi hade inget att vinna på att stanna där, så vi gick tillbaka till båten och sköt ut den från stranden. Mannen från gravarna följde med oss och när jag hoppade upp i båten kom han ut i vattnet och tog tag i relingen. Han tittade upp på mig och bad att få följa med, men jag skakade på huvudet.

"Nej, du ska inte följa med mig", sa jag. "Jag har en uppgift åt dig. Gå tillbaka till din by och berätta vad du har varit med om. Låt alla få veta vad Gud har gjort med dig. Vi kommer att ses igen, du och jag. Jag kommer tillbaka."

När vår båt gled ut på Galileiska sjön kunde jag se honom där han stod kvar i vattnet vid stranden. Ensam. Ingen vågade komma nära honom.

Storm på Galileiska sjön

Jag skriver det här från gadarenernas land, på östra sidan om Galileiska sjön. Vi kom hit sent i går kväll - jag och några omskakade och darriga lärjungar...

Jag har förkunnat evangeliet om Guds rike längs kusten söder om Kafarnaum ett par veckor nu. Mina lärjungar har följt med mig och ibland har vi färdats med båt mellan fiskebyarna och sedan har vi gått till fots inåt land. Många gånger har ryktet gått före oss och det har varit så många som samlats vid fiskelägena att vi stannat där. I går kväll var det så mycket folk som fortsatte att dröja kvar på stranden när jag talat färdigt, att jag kände att jag inte skulle få möjlighet att undervisa mina lärjungar. Och det är något jag också måste göra, eftersom de snart ska få egna och viktiga uppgifter. Så jag sa till mina lärjungar att vi skulle fara över till andra sidan, till gadarenernas land.

Vi klättrade upp i båten igen. Jag satte mig i aktern och mina lärjungar och några män inifrån landet som kommit ner till sjön i hopp om att få plats på någon båt slog sig ner runtom i båten. Så lade vi ut. Simon hissade seglet och vi gled ut på sjön med kurs mot sydost. Jag kände mig trött, så efter en liten stund lade jag mig ner och hittade en liten dyna som jag tog som kudde under huvudet. Båten gungade stilla i de lätta vågorna, jag slöt ögonen och lyssnade till vattnet som kluckade och plaskade mot skrovet, och det dröjde inte länge förrän jag sov.

Galileiska sjön är oftast en stilla, fridfull och vacker sjö, men den är ombytlig. Den kan plötsligt förvandlas till en mardröm av våldsamma vindar som skapar flera meter höga vågor och kan försätta fiskare som är ute i sina båtar i livsfara - och lika plötsligt som stormen börjar, lika plötsligt upphör den.

De kraftiga vindarna uppstår på grund av skillnaderna i temperatur mellan de låglänta stränderna och bergen runt omkring. Höjderna öster om sjön når hela 600 meter upp och där uppe på höglandsområdena är luften sval och torr. Nere kring sjön är luften varm och fuktig. När denna varma luft stiger uppåt, sugs den kalla höglandsluften i både öster och väster ner mellan kullarna, ner mot vattnet - och när vindarna möts ute i mitten av sjön blir resultatet våldsamma kastbyar och vågor som träffar båtarna från alla håll.

Men jag sov gott och märkte ingenting förrän någon ruskade mig försiktigt men enträget. Det var Johannes.

"Mästare!" sa han och han lät skärrad. "Mästare... vakna! Hur kan du ligga och sova! Vi kommer att gå under! Bryr du dig inte?"

Jag satte mig upp till hälften och såg mig omkring. Stormbyarna slet i seglet och vågorna slog över relingarna från båda sidorna. Det var redan mycket vatten nere i båten.

"Varför är ni rädda?" sa jag till mina lärjungar som satt hopkrupna längs relingarna. "Har ni fortfarande ingen tro? Har ni inte förstått att ni är här därför att Gud har kallat er? Skulle han då låta något hända er när ni är hos mig?"

Sedan vände jag mig ut mot vattnet och tittade ut över de skumtoppade stormpiskade vågorna. "Tig!" skrek jag rakt in i vinden. "Var stilla!"

Strax efteråt kände vi hur båten slutade att kränga hit och dit. Det var som om någon hade lagt en gigantisk hand framför stormvindens källa mellan kullarna vid sjön och vågorna lugnade sig. Efter en stund var sjön lika stilla och fridfull som då vi började överfarten och några timmar senare lade vi till vid den östra stranden.

Både mina lärjungar och passagerarna var fortfarande omskakade när vi steg i land. Jag hade sett hur en av de främmande männen stirrat storögt på mig när jag röt till åt blåsten och jag hade hört hur han mumlat något till sin kamrat om mig. En av mina lärjungar berättade efteråt att mannen hade undrat vem jag var. "Till och med vinden och sjön lyder ju honom!" hade han sagt.

Omskärelse

"Ska då ingen av oss komma in i Guds rike?"

Människornas ständiga fråga...

Hur ska jag få dem att förstå att Gud ingick ett förbund med vår anfader Abraham, gjorde våra förfäder till sitt folk och lovade Abrahams ättlingar evig välsignelse i Guds rike - men att det förbundet var ömsesidigt? Hur ska jag få dem att förstå att för att få del av Guds löften om välsignelse måste de också följa hans vilja. Det är det förbundets villkor som man glömt bort.

I sekel efter sekel har vi judar omskurit våra barns förhud som tecken på att vi alla är av Abrahams säd, men det räcker inte för att göra någon till Abrahams sanna barn. Det räcker inte att bara vara av Abrahams säd för att få del av de utlovade välsignelserna.

Många onda människor, som inte alls har följt Guds vilja, har varit Abrahams ättlingar. Skulle då de få ärva himmelriket bara på grund av att de är Abrahams säd? Hur skulle himmelriket se ut om dess medborgare inte ville följa Guds röst? Hur skulle Messias rike se ut om man inte tog emot och följde Messias som sin herre och härskare?

För att få del av de välsignelser Gud lovade Abrahams säd måste man vara hans andliga ättling också. Man måste dela Abrahams tro och tillit till Gud och hans löften. Man måste dela Abrahams vilja att följa Gud, hur svåra Guds krav än må tyckas. Man måste vara ett Abrahams barn i hjärtat, i själen, i tron. Till det krävs en hjärtats "omskärelse".

Redan Mose visade ju att omskärelsen av förhuden bara var det yttre tecknet på släktskapet med Abraham, men att det var den inre omskärelsen som var det viktiga, då han sa till folket att de måste omskära sina hjärtans förhud så att de skulle kunna älska Herren Gud av hela sitt hjärta och av hela sin själ. Ett omskuret hjärta är öppet för Guds ande och Guds röst. Ett omskuret hjärta är öppet för medmänniskornas behov.

Hjärtats omskärelse var och är villkoret för att de ska få del av de välsignelser som Gud lovat genom Abraham, Isak, Jakob, Mose och alla profeterna.

Svaret på människornas fråga finns där i klarspråk i vår heliga skrift. När deras hjärtan befriats från den förhud som sluter omkring dem och stänger ute både Gud och medmänniskor - då kommer Guds rike att stå öppet för dem.

Fiskestopp

Jag berättade ju häromdagen om hur jag stod på stranden vid fiskeläget och pratade med folket som samlats. Efter ett tag märkte jag hur de som stod närmast kom allt närmare - och jag kom allt närmare vattnet - så jag vände mig till Simon som hade sin båt strax intill platsen där jag stod.

"Jag står snart i vattnet", sa jag. "Om jag sätter mig i er båt kan du väl skjuta ut den en bit i vattnet och hålla den stilla där, så kan jag prata därifrån."

Simon var inte på världens bästa humör. Dagen innan hade han fått taket till sitt hus upprivet (på grund av mig) och nu hade de varit ute och fiskat hela natten utan att ha fått något i nätet.

Simon är över huvud taget inte lätt att tas med när han är på dåligt humör. Och inte alltid annars heller. Många skulle nog beskriva honom som något av en buffel.

Men han muttrade i alla fall ett ja, och jag klev upp över relingen och satte mig ner. Det var ingen stor båt. Fiskebåtarna här i Galileen är små, bara 4-5 meter långa och oftast är man bara två stycken ombord. Man brukar jobba i lag om två båtar och hjälpas åt med näten.

Simon och Andreas sköt ut båten i vattnet och sedan klev de också ombord och satte sig bakom mig. De tog varsin åra och hjälptes åt att hålla båten stilla. Det var bättre. Det var mycket lättare att tala till människorna på stranden när inte några trängdes precis framför mig.

När jag hade undervisat färdigt, tänkte jag att jag kunde muntra upp Simon lite, så jag sa åt honom att ro ut på djupt vatten och göra ett nytt försök att få fisk. Han protesterade och menade att det var meningslöst eftersom de hållit på och slitit hela natten utan att få något.

Men han gav i alla fall med sig, och så satte vi kurs ut på sjön där Simon och Andreas lade ut näten. När de drog ihop dem var näten så fulla av fisk att de var nära att brista. Andreas vinkade åt sina kamrater Jakob och Johannes att komma ut med sin båt och hjälpa till. Det behövdes verkligen - de fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på att sjunka.

Allesamman blev nog lika chockade, och Simon kastade sig ner på knä framför mig. "Rabbi, du får inte göra så här!" sa han darrande. "Du skrämmer mig! Jag är en vanlig syndare, och du får Gud att kännas så nära att jag blir rädd!"

"Du behöver inte vara rädd", sa jag. "Jag ska inte hjälpa dig att fånga fisk fler gånger. Det är nämligen slutfiskat för din del. Och det gäller er alla fyra. Ni ska lämna fiskarlivet och följa med mig. I fortsättningen ska ni hjälpa mig att fånga människor i stället!"

Det var alldeles tyst i båtarna när mina vänner rodde tillbaka oss in till land med den största fångst de fått på länge.

Rikets barn

Är inte Guds rike något som Gud har lovat oss alla? frågade man mig. Är vi inte alla delaktiga i Guds förbund med Abraham? Är vi inte alla Abrahams barn? Rikets barn?

Det var i går morse. Jag stod på stranden strax söder om Kafarnaum i riktning mot Betsaida, där en del fiskare - bland andra mina vänner Simon, Andreas, Johannes och Jakob - brukar ha sina båtar. De låga kullarna strax innanför stranden bildar en liten naturlig amfiteater med en utmärkt akustik och en del av dem som samlats - många var egentligen där för att köpa färsk fisk - hade satt sig ner för att lyssna på mig, medan andra trängdes precis framför mig så att jag ibland fick en känsla av att jag snart skulle stå ute i vattnet och prata.

Mitt svar?

Jag ska berätta en liknelse, sa jag...

Det var en rik man som hade bestämt sig för att ordna en stor fest och bjöd mängder av gäster. När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna att allt var klart och de var välkomna att komma.

Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En av dem hälsade att han hade köpt en åker och var tvungen att gå och titta på den, så han kunde tyvärr inte komma. En annan sa beklagande att han just hade köpt fem par oxar och måste ut och se vad de gick för. En tredje hade precis gift sig och kunde inte heller komma. Och på det viset fortsatte de.

När tjänaren kom tillbaka och berättade att alla de som var inbjudna hade fått förhinder av ena eller andra slaget, ilsknade hans herre till. "Gå genast ut i staden, ut på gator och gränder, och hämta hit alla du hittar i stället", sa han. "Fattiga och halta, blinda och lama och döva."

Så småningom kom tjänaren tillbaka igen. "Herre, jag har gjort som du befallde", sa han, "men det finns fortfarande plats för fler."

Då sade mannen till honom att gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kom dit, så att hans hus blev fullt. "Men de som jag bjöd först kan glömma festen."

Lyssna, ni som står här. Det kommer att komma folk från alla håll, från öster och väster, från norr och söder, för att delta i gästabudet då Guds rike blir verklighet, och de kommer att få ligga till bords med festens hedersgäster, era förfäder Abraham och Isak och Jakob. Men rikets egna barn kommer att få stanna i mörkret utanför.

Genom taket

I går kom jag tillbaka hit till Kafarnaum. Men jag hann inte ens komma in i stan förrän ryktet hade spridit sig att jag var tillbaka igen: "Han som botar sjukdomar är här igen! Han är hemma hos Simon bar Jona!"

Min uppgift är inte att vara någon doktor. Det är inte därför jag har kommit hit. Jag har blivit sänd för att förkunna evangeliet om Guds rike. Men även om jag först och främst vill att de ska lyssna på vad jag har att säga, så är det en självklarhet att hjälpa dem som är sjuka och behöver hjälp. Och kanske förstår människorna runt omkring att detta som de ser - att sjuka blir friska, att blinda plötsligt får sin syn tillbaka och att döva kan höra igen - bara är en liten försmak av vad som väntar när Guds rike kommer.

Kafarnaum är en ganska stor stad. Det bor närmare 2000 människor här - förutom de romerska inkräktarna - och man kunde tro att allesamman satt kurs mot Simons hus. Det var precis som sist jag var här - när Simons svärmor var krasslig. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till.

Medan jag satt där i dörröppningen och berättade om Guds rike hörde jag hur det knakade ovanför huvudet på mig och sedan började det rasa spridda pinnar och kvistar. När jag tittade upp visste jag inte vad jag skulle tro. Några karlar hade rivit bort käpparna och leran som taket bestod av och gjort ett hål nästan precis ovanför mig. Jag kunde inte låta bli att skratta när jag reste mig och backade undan in mot väggen för att inte få något bråte i huvudet. Simon, som just fick taket i sitt hus upprivet, skrattade däremot inte...

Men innan vi visste ordet av hade de börjat fira ner en bädd eller bår av något slag. På båren som hamnade på golvet precis framför mig låg en mager ung man hopkrupen i en underlig förvriden ställning.
     "Han är lam, rabbi! Han ville absolut komma fram till dig och det fanns ingen annan väg än den här!" ropade en av männen uppe på taket. "Du kan bota honom!"

Ynglingen på bädden tittade förskrämt och hjälplöst upp på mig.
     "Hjälp mig, rabbi!" sa han. "Hjälp mig!"
     "Ta det lugnt. Var inte rädd", sa jag. "Dina synder är förlåtna."

Jag hann knappt säga det förrän jag hörde hur några lagkloka som kommit dit och stod i klungan utanför dörren började mumla till varandra om att jag hädade när jag sa på det viset eftersom ingen annan än Gud kan förlåta synder. Jag frågade dem varför de blev så upprörda:
     "Vilket menar ni är lättast att säga till någon som är förlamad? 'Dina synder är förlåtna' eller 'Res dig upp och gå'?"

Det var alldeles tyst. De sa ingenting. De kunde inte svara, därför att de visste mycket väl att ingen människa har makt att göra någotdera. Ingen människa har makt att säga till en lam att resa sig upp och gå - och ingen människa har makt att förlåta synder. Endast Gud och den som Gud ger makten till.

"Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, så säger jag nu till dig" - och så vände jag mig till den unge mannen på golvet framför mig - "Res dig upp och ta din bädd och gå hem!"

Han tittade chockad på mig när han märkte att han kunde röra händerna. Han böjde fingrarna och sträckte ut dem igen, böjde på armarna, rätade ut dem, sträckte på sina smala pinnar till ben, drog in benen under sig och reste sig försiktigt upp på knä. Jag märkte hur människorna runt omkring mig höll andan när ynglingen ställde sig upp på darrande ben, böjde sig ner och tog upp sin enkla bädd - medan hans häpna lyckliga leende blev allt bredare och han sträckte upp armarna i luften och tackade Gud.

Runt omkring oss steg sorlet från alla de församlade när de stämde in. Jag hörde hur de sa till varandra att det här var helt ofattbart - det mest fantastiska de någonsin upplevt. Och jag lovade Simon att jag skulle laga hans tak så fort folk hade gett sig av och det blev lite lugn och ro. Man är väl snickare...

Från by till by

Den senaste tiden har jag vandrat omkring i området på västra sidan av Galileiska sjön. Ibland har Andreas, Johannes och några andra gjort mig sällskap, men de har ju också haft sitt arbete som fiskare att sköta, så de har inte alltid följt med mig, eller också har de vänt hemåt igen när kvällen närmat sig.

Jag har stannat till i byarna som ligger som ett pärlband längs vattnet, pratat med fiskarna och bönderna, suttit ner och växlat några ord med kvinnorna, skojat och lekt med barnen på vägarna - och berättat för alla som velat höra vad Gud har sagt till mig. Himmelriket är nära.

Ryktet om mig har spridit sig efter det som hände i Kafarnaum. Nästan var jag än gått så har folk som hört talas om mig kommit fram och frågat om det är jag som är "den där Jesus" eller om det var jag som hjälpte och botade flera sjuka i Kafarnaum.

Här och där har jag blivit hembjuden till folk. Blivit bjuden på mat. Blivit erbjuden en sovplats över natten. Blivit ombedd att hjälpa någon som varit sjuk eller som skadat sig. Pratat med människor som haft bekymmer och hoppats att jag skulle kunna ge dem goda råd. Och hela kvällarna har jag suttit och berättat och förklarat och svarat på deras frågor om himmelriket.

Jag har förklarat för dem att när de inser vad Guds rike innebär och vad det är värt - när de inser att allt det de någonsin kunnat drömma om, och mycket mer än så, evig frihet, evig hälsa, evig frid, evig fred, evigt liv, finns inom räckhåll - då kommer de inte att tveka att göra allt för att få del av det.

Jag har jämfört himmelriket med en skatt som ligger gömd och nedgrävd ute på en åker. Om någon hittar den, skulle han gömma den igen, och sedan skulle han sälja allt han äger och köpa åkern. Eller om en köpman, som söker efter fina pärlor, hittar en riktigt värdefull pärla, så tvekar han inte att sälja allt han äger för att kunna köpa den.

Likadant är det med Guds rike. Det är värt alla uppoffringar, all möda och all tid.

Morgon vid Galileiska sjön

Tidigt nästa morgon, medan det fortfarande var mörkt, lämnade jag Simons hus och gick ut ur staden och fortsatte en bit söderut längs stranden där fiskarnas båtar låg, bort till ett ensligt ställe där jag kunde få vara i fred. Där satt jag sedan i stillheten och bad till Gud medan himlen ljusnade och solen sakta steg upp över sjön.

Jag satt där länge och talade med Gud och lyssnade på hans svar.

Jag vet att jag är Messias. Guds smorde. Men jag kan inte säga det öppet. Jag måste låta folk förstå det själva. Alla har sina förutfattade meningar. De flesta väntar sig att Messias (eller Christos, som de som pratar grekiska säger) ska vara en stark militär ledare som samlar män omkring sig och med Guds hjälp driver bort alla hedningar ur vårt heliga land och återupprättar Davids rike sådant som det en gång var. Men det är inte vad Gud menar. Den bilden av Messias är bara ett utslag av människors begränsade förhoppningar. De ser med mänskliga ögon i ett kort perspektiv, inte med Guds ögon i ett evigt.

Messias är inte någon krigare. Messias uppgift är inte att besegra mänskliga makter och skapa ett tillfälligt rike, utan att besegra ondskans och dödens makt och skapa ett evigt rike - ett Guds rike på jorden.

På samma sätt som döden kom genom en människa som bröt mot Guds vilja, kommer det eviga livet genom en människa som följer Guds vilja. På samma sätt som döden fick sin makt över mänskligheten genom Adam, kommer dödens makt att brytas genom Messias. Liksom alla dör på grund av den förste Adam, ska alla göras levande igen genom den siste Adam!

Den dörr som den förste Adam stängde ska jag öppna igen. Medan Adam berövade mänskligheten livet, det eviga livet, genom sitt beslut att vända Gud ryggen, gå sin egen väg och själv besluta vad som var ont och gott, rätt och fel, ska jag följa Gud hela livet, intill döden. Jag ska ge Honom mitt jordiska, fysiska liv och Han ska ge mig uppståndelse och evigt himmelskt, andligt liv - och jag ska ge det vidare till var och en som vänder om och följer mig och som Guds barn ska de få se Guds rike.

Det är därför Gud har sänt mig. Det är det som är min uppgift.

Det dröjde några timmar innan Simon och de andra hittade mig. De hade tagit med sig bröd och frukt för den kommande arbetsdagen och eftersom jag ännu inte ätit någon frukost satte de sig ner bredvid mig i morgonsolen och delade sin mat med mig.

Simons svärmor

När vi hade varit i synagogan gick jag och Jakob och Johannes hem till Simon. Han och hans bror Andreas kommer ju ursprungligen från Betsaida som inte ligger långt härifrån, men när Simon gifte sig skaffade de ett hus tillsammans här i Kafarnaum. Det är ganska stort, så där bor både Andreas och Simon och hans fru och barn och svärmor. Det är klart att det är mer praktiskt att bo i Kafarnaum än i Betsaida, eftersom de har sin fiskeriverksamhet här.

Simon har förresten sagt att det finns plats för mig också i huset, och att jag kan få bo där om jag vill.

Det första Simon sa när vi kom dit var att hans svärmor var sjuk. Det var nog inget allvarligt, men hon hade haft feber några dagar och den verkade inte vilja ge med sig. De frågade mig vad jag tyckte att de skulle göra.

Jag gick in till henne där hon låg i ett av rummen som vette in mot gården. Hon hade en filt över sig och såg blek ut. Jag frågade hur hon mådde och sedan böjde jag mig över henne och tog hennes hand.

"Tror du att Gud kan göra dig frisk?" Hon nickade. Jag höll hennes hand en stund. "Res dig upp", sa jag sedan.

Jag hjälpte henne att sätta sig upp på den låga bädden. Utan att släppa min hand reste hon sig och ställde sig upp på lite darriga ben. Jag lade ovansidan av fingrarna mot hennes panna. Hon var inte varmare än jag.

Hon tittade förvånat på mig. "Vad gjorde du? Vem är du? Vad är du?"

"Jag är bara en vän till Simon. Han kanske har nämnt mig - Jesus heter jag. Jag kommer uppifrån Nasaret. Och jag gjorde ingenting alls. Det var din tro som hjälpte dig."

Sedan gick jag ut till de andra - och efter en stund hörde jag hur Simons fru pratade med sin mamma ute i köket.

Fråga mig inte hur det gick till, men ryktet om Simons svärmors plötsliga tillfrisknande spred sig blixtsnabbt. Folk samlades utanför huset och pratade om undergöraren där inne. Till slut kunde man nästan tro att hela staden hade samlats utanför dörren. Och när solen gått ner och sabbaten var slut och det var tillåtet att hjälpa sjuka igen, dök det upp flera människor som hade krämpor av olika slag. Ett par kom på kryckor. Några blev hjälpta dit av anhöriga. Någon betedde sig som om han var alldeles från sina sinnen. Jag gjorde mitt bästa för att prata med dem och hjälpa så många som möjligt, tills Simon förklarade att hans fru och svärmor hade kvällsmaten klar och att det nog var dags för folk att gå hem. Till slut gav de sig av, om än motvilligt.

Jag stannade hos Simon och hans familj den natten.

I Kafarnaums synagoga

Det blev ett händelserikt veckoslut. På sabbaten gick jag, Jakob och hans bror Johannes till synagogan här i Kafarnaum. Efter bönen och skriftläsningen frågade synagogsföreståndaren som brukligt är om någon i församlingen hade något att säga. Så jag steg fram och presenterade mig kort och enkelt som Jesus från Nasaret uppe i bergen. Jag förstod att några redan hade hört talas om mig.

Sedan bad jag att få skriftrullen med profeten Jesajas bok och sökte mig fram till texten jag bestämt mig för att läsa:

"Herren Guds ande fyller mig,
ty Herren har smort mig.
Han har sänt mig
Att frambära glädjebud till de betryckta
Och ge de förkrossade bot,
Att förkunna frihet för de fångna,
Befrielse för de fjättrade,
Att förkunna ett nådens år från Herren!"

Sedan förklarade jag att denna dag hade detta ord i skriften gått i uppfyllelse. Jag står inte här för min egen skull, sa jag. Jag står här därför att Gud har sänt mig. Jag är här på uppdrag av Gud. Han har smort mig med sin ande och gjort mig till sitt språkrör. När jag talar är det Guds ord ni hör.

Jag märkte hur människorna i synagogan tittade på mig och intresserat väntade på fortsättningen.

Gud har gett mig i uppdrag att förkunna detta fantastiska, i ord och i handling, fortsatte jag. Guds rike är nära. Ni som lever ett liv av slit och möda, förtryckta av romarna som tvingar av er en stor del av det ni slitit ihop, ni som lider av sjukdomar och sorger - gläd er! Det kommer inte alltid att vara på det viset. Guds rike är snart här! Men ingen kommer in i Guds rike utom den som accepterar Gud som sin härskare och hans smorde som sin Herre och är redo att följa hans vilja.

Så gör er redo! Omvänd er, be Gud förlåta era fel och börja följa hans vilja. Inte därför att lagen säger det, utan därför att Gud vill det. Var så mot andra människor som ni vill att de ska vara mot er! Älska era medmänniskor lika mycket som ni älskar er själva! Och älska Gud över allt annat! Då kommer ni också att få en plats i Guds rike!

Efteråt fick jag veta att de tyckte att jag hade undervisat "med makt", som de uttryckte det, och inte som de skriftlärda. Jag antar att de menar att jag inte bara gjorde en teoretisk och ordrik, detaljerad utläggning av lagen. Men det är faktiskt inte min förtjänst. Jag säger bara vad Guds ande ger mig att säga.

Så här ska jag göra överallt. I fortsättningen ska jag tala i varenda synagoga jag kommer till - och synagogor finns överallt. Lagen föreskriver att i varenda stad och by där det finns minst tio familjer, där ska det också finnas en synagoga där barnen går i skola, där man håller gudstjänster och där man sköter samhällets olika angelägenheter. Det är rätta stället. När människor går dit så är de beredda att lyssna.

När jag var på väg ut ur synagogan, efter sammankomsten, blev det förresten en del uppståndelse. Det var en man som började skrika åt mig. "Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?" skrek han ilsket. "Har du kommit för att ta död på oss? Jag vet vem du är, Guds helige." Det var som om han en ond ande hade tagit kontroll över honom. Jag sträckte fram handen och tog tag i honom. "Tig!" röt jag. "Far ut ur honom!"

Mannen ryckte och slet och kastade sig hit och dit. Sedan gav han till ett vrål och sjönk ihop alldeles stilla. Människorna som stod runt omkring bara tittade chockade på honom och sedan på mig och på honom igen: "Vad är detta?" sa någon. "Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom."

Efter gudstjänsten gick vi hem till Simon.

En början...

Mamma har återvänt till Nasaret och jag har fortsatt mitt arbete här.

När jag kom tillbaka hit till Galileen började jag genast att gå omkring och försöka sprida budskapet om Guds rike, på samma sätt som Johannes. Jag gick och pratade med fiskarna som arbetade vid sjön och folk som sålde och köpte på marknadsplatserna. Ibland uppstod det små folksamlingar omkring mig när jag förklarade att Guds rike är nära och att de måste vända om och börja följa Guds vilja om de ska få komma in i riket.

Men det är inte så lätt att få människor att lyssna. De flesta tittade bara lite undrande på mig - och skakade på huvudet.

Situationen har blivit annorlunda sedan jag började undervisa mina lärjungar. När jag sitter och talar med dem och förklarar vad Skriften säger och vad profeterna har sagt och svarar på alla deras frågor är det alltid några som stannar till, lyssnar och kommer med kommentarer och frågor. Det är så människor fungerar. De vill inte få någonting nedtryckt i halsen på sig, utan vill själva söka svar på sina funderingar och kanske ibland bara stilla sin nyfikenhet. Jag antar att det var därför så många flockades kring Johannes nere i Betabara.

I morgon ska jag i alla fall gå till synagogan här i Kafarnaum och jag tänker tala till dem som är där och se om de lyssnar.

Det bästa vinet jag gjort!

Vilket bröllop!

Vi kom till Kana, till brudens hem, tidigt på kvällen och tog emot brudgummen när han kom med sina vänner för att hämta sin brud. Hon kom ut ur huset tillsammans med sina tärnor som alla hade tända lampor, och sedan begav sig hela följet till brudgummens hem.

Sjungande, spelande och dansande vandrade vi vägen fram. Någon spelade på flöjt, någon annan på harpa. Kvinnorna som flockades kring den unga brudklädda flickan slog och skakade på sina tamburiner. Vi män tog varandra i armkrok och dansade och snurrade runt i takt med den böljande musiken.

Till slut var vi framme och brudgummens far välkomnade oss alla. Man hade dukat både inne i huset och ute på den kringbyggda gårdsplanen, och luften var fylld av doften av helstekt lamm.

Musiken fortsatte och en del dansade medan andra åt och drack och pladdrade. Själv har jag inte dansat och skrattat så mycket på länge. Det var en helt underbar fest. Men plötsligt märkte jag att något var i görningen. Några av tjänarna pratade upprört med varandra och jag såg hur mamma gick fram till dem. Sedan kom hon till bordet där jag och mina vänner satt. Hon berättade att vinet hade tagit slut:
     "De har inte en droppe kvar", viskade hon.
     "Vad har det med mig att göra?", svarade jag. "Min stund har inte kommit än."
     Men antingen hörde hon inte eller också ville hon inte förstå. Hon vinkade åt tjänarna att komma och sedan sa hon till dem att göra vad jag sa åt dem.
     Utanför rummet stod sex stora stenkärl som man brukade ha vatten i till reningsceremonierna. De rymde ungefär hundra liter vardera.
     "Fyll kärlen där ute med vatten", sa jag. De tittade undrande på mig, men eftersom min mor hade sagt åt dem att göra som jag sa, hämtade de vatten i bybrunnen och fyllde dem till brädden.
     När de hade gjort det sa jag åt dem att ösa upp en bägare och bära den till bröllopsvärden. Det gjorde de. Han smakade på innehållet i bägaren och tittade häpen på tjänarna.
     "Aaah", utbrast han och sedan ropade han på brudgummen. "Vilket gott vin! Alla andra bjuder först på det goda vinet och häller upp det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har gjort tvärtom - du har sparat det bästa vinet till nu!"

Tjänarna började ösa upp vin i den ena kannan efter den andra och sedan gick de runt och fyllde alla gästernas bägare igen. Ja, vinet var verkligen gott. Jag tror inte att någon mer än tjänarna som skött serveringen märkt vad som hänt. Förutom mina lärjungar. De frågade mig förundrat hur jag hade kunnat göra detta. Och jag sa som det var: "Gud kan göra allt."

När bröllopsfesten var över vilade vi allesamman till framåt förmiddagen i går och sedan begav vi oss tillbaka hit till Kafarnaum, där jag är nu. Mamma följde också med hit och stannar nog här ett par dagar.

I morgon: Bröllop!

I morgon ska jag på bröllop i Kana, en liten by uppe i bergen inte långt härifrån. Det är sonen till goda vänner till min mor som ska gifta sig. Hon ska vara där och hjälpa till och jag och mina lärjungar är också ditbjudna (Natanael är från Kana och känner också brudgummen). Det ska bli roligt att träffa mamma igen och höra hur det går för dem där hemma. Jag har inte varit uppe i Nasaret sedan jag begav mig till Johannes i Betabara. Nu har jag mer eller mindre flyttat hit till området vid Galileiska sjön. Jag tror att jag kommer att låta den här trakten bli centrum för mitt arbete.

Ett nytt förbund

Jag har talat med mina sex lärjungar - bröderna Johannes och Jakob, bröderna Andreas och Simon samt Filippos och Natanael (som även kallas Bartolomeus) - om det uppdrag Gud har gett mig.

Jag har berättat att det som ligger framför mig - framför oss alla - är större än någonting de kan föreställa sig. Gud är i färd med att förverkliga det som profeterna talade om för länge sedan. Guds rike närmar sig. Och han har gett mig till uppgift att visa vad det innebär, nämligen att Guds vilja sker här på jorden såsom i himlen, och att kalla människor och visa dem vägen till evigt liv i detta rike.

Jag har försökt få dem att förstå att allt det här är en del av ett nytt förbund som Gud har gett mig i uppdrag att lägga grunden till. Ett förbund som inte vilar på lagens ord utan på kärlek.

Inte så att jag har kommit för att göra lagen om intet. Tvärtom! Jag har kommit för att fullborda lagen!

Alla som tagit del av profeten Jeremias ord vet att Gud lovade att en dag stifta ett nytt förbund, då hans vilja inte längre skulle vara ristad i sten och formulerad i specifika regler och stadgar, utan vara skriven av Guds ande i människornas hjärtan.

"Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. Inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder, det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk."

Jag har kommit för att lyfta lagen från stenen till hjärtat.

Tillbaka i Galileen

Nu är jag i Betsaida, en liten by i norra änden av Galileiska sjön. Jag har bestämt mig för att börja förkunna budskapet om riket här i trakten. Det bor mycket folk här i Galileen, särskilt kring sjön, och jag tror att människorna här är mycket mer öppna än de som bor nere i Judeen. Dessutom både bor och arbetar männen som jag har tänkt göra till mina lärjungar och medarbetare här.

När jag gick längs Galileiska sjön häromdagen fick jag syn på Andreas och Simon, som jag lärde känna nere i Betabara när jag kom tillbaka efter min fastetid i Juda öken. De höll på att kasta sina fiskenät i sjön.

Jag stod en stund och tittade på dem medan de arbetade. En liten bit bort såg jag deras kamrat Johannes, som jag också träffat i Betabara. Han och några andra män höll på att göra i ordning nät i sin båt.


"Kom och följ med mig", sa jag till Andreas och Simon. "Jag ska göra er till människofiskare i stället."

De tittade överraskat på mig, men sedan lade de ifrån sig kastnäten och följde med mig. Johannes kände genast igen mig när vi kom fram till fiskebåten. Jag sa åt honom att komma med, han också, och han tog med sin bror Jakob. De övriga männen - det var deras pappa Sebedaios och några andra som ingick i samma fiskarlag - fortsatte jobba.

Vi gick en bit upp på stranden och där satte vi oss ner och pratade. Allesamman hade massor av frågor. Andreas, Simon och Johannes hade funderat mycket sedan vi skildes åt nere i Betabara, och Jakob visste ju bara vad han hört sin bror och kamraterna berätta om Döparen och om mig.

Jag svarade på en del men sa att de skulle förstå mer allt eftersom tiden gick. Och sedan berättade jag om mina planer för dem - hur jag tänkt mig att de skulle kunna hjälpa till att sprida budskapet om Guds rike.

Kan det komma något gott från Nasaret...?

Jag har träffat ytterligare några galileer här. Det är uppenbart att det är många från mina hemtrakter som har lockats att komma hit och ta reda på mer om den omtalade Johannes Döparen.

I förrgår kom Andreas tillbaka hit till huset där jag bor och den här gången hade han med sig sin bror Simon. Han hade förklarat för honom att de hade hittat Messias och ville absolut presentera honom för mig. Båda har frågat om de kan få bli mina lärjungar och om jag vill lära dem allt om Guds rike.

Och i går lärde jag även känna deras gode vän Filippos, som också är från Betsaida, alltså samma stad som Andreas och Simon. Jag hann knappt hälsa på honom förrän han gav sig iväg igen för att leta reda på sin kamrat Natanael, som också följt med hit ner till Betabara.

När de kom tillbaka berättade Filippos att han sagt till Natanael att "den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om - Messias, som skulle komma - honom har vi hittat. Han heter Jesus bar Josef och han är från Nasaret". Natanaels kommentar där han satt och slappade i skuggan under ett fikonträd? "Kan det komma något gott från Nasaret?"

Jag har hört liknande kommentarer förr. Bergstrakterna där Nasaret ligger har inte världens bästa rykte. Över huvud taget sägs Galileen vara en bråkig landsända, och just uppe i bergen gömmer sig en hel del upprorsmän som då och då genomför attacker mot romarna. Men Natanael följde i alla fall med till mig.

"Titta här!" sa jag när de kom. "Här har vi en sann israelit. I den här mannen finns det inget svek!"
     "Hur kan du veta vem jag är?" undrade Natanael.
     "Jag såg dig där du satt under fikonträdet redan innan Filippus ropade på dig."
     Jag märkte hur chockad han blev.
     "Rabbi, det är sant! Du är Guds son! Du är Messias, Israels kung!"
     "Du tror därför att jag sa att jag såg dig där du satt under fikonträdet", sa jag. "Större ting ska du få se. Sannerligen, jag säger er: ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."

Jag vet inte vad de egentligen tänkte när jag sa det - det måste ha låtit väldigt märkligt i deras öron. Men jag känner att några av de här männen kommer att bli mina mest trogna vänner när vi kommer hem till Galileen.

Mina första "efterföljare"

I går när jag tog en promenad förbi platsen där Johannes håller till (där var som vanligt fullt med folk), stod han där med två av sina lärjungar bredvid sig. När jag kom gående nickade Johannes åt mitt håll och sedan sa han någonting till dem. De tittade på mig och jag förstod att han pratade om mig.

När jag hade kommit ett bra stycke därifrån och var på väg tillbaka till min värdfamilj igen, märkte jag att de följde efter mig. Jag stannade och frågade vad de ville. "Rabbi, var bor du?" frågade de. Jag sa åt dem att följa med och se, så de gjorde mig sällskap hem till huset där jag övernattar och där blev de sedan kvar ända till sent i går kväll.

Det visade sig att de också var från Galileen och hette Andreas och Johannes. Andreas berättade att han ursprungligen kom från den lilla staden Betsaida vid Galileiska sjön, inte långt hemifrån, men att han och hans bror Simon - som är gift - numera har ett hus i Kafarnaum. Både han och Johannes jobbar som fiskare i Galileiska sjön och de har ett fiskarlag tillsammans med hans pappa Jona, Simon och Johannes bror som heter Jakob.

Johannes förklarade att de hade tillbringat några veckor hos Döparen och lyssnat till hans undervisning och hjälpt till att döpa människor. Men nu hade båda känt att de måste återvända hem till Kafarnaum igen och hjälpa sina bröder och gamle Jona med fisket.

Så i går hade Johannes pekat ut mig och sagt att jag var 'den som skulle komma', den som han beredde vägen för, så nu visste de varken ut eller in. De ville följa mig och att jag skulle undervisa dem. men samtidigt behövde de komma hem.

Vi bestämde att vi skulle träffas igen hemma i Galileen.

Kvällsmat med Johannes

I går kväll satt jag och pratade länge med Johannes. Vi gjorde upp en eld vid vattnet och stekte en fisk (jodå, han äter annat än honung och gräshoppor). Han berättade hur han såg på sin uppgift och hur han såg på min. Det var intressant, för det tycks som om Gud har flätat samman våra liv just här i Betabara, och vi känner båda likadant om framtiden.

Johannes attityd mot mig har blivit annorlunda. Vi är givetvis fortfarande sysslingar och barndomsvänner, men han ser på mig på ett annat sätt. Han är övertygad om att jag är "den som skulle komma".

"Det är om dig jag har sagt: 'Efter mig kommer en man som är före mig, för han fanns före mig. Jag döper i vatten, men han kommer att döpa i helig ande och i eld'", sa han.

"Jag visste inte innan vem 'han' skulle vara, men jag kom och döpte med vatten för att 'han' skulle uppenbaras för Israel. Och han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.'

Sedan såg jag Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över dig när jag döpt dig. Och jag hörde rösten. Jag såg det och jag hörde det och jag kommer att fortsätta vittna om att du är Guds utvalde - Guds lamm som tar bort världens synd", sa Johannes.

Och han förklarade att han och hans lärjungar tänker fortsätta sin verksamhet, så att ännu fler människor ska vända tillbaka till Gud och vara öppna för mitt budskap.

Åter i Betabara

Jag är tillbaka hos samma familj i Betabara där jag hyrde en sovplats dagarna innan jag begav mig upp i öknen. Och jag har börjat äta igen, lite försiktigt så att inte kroppen ska protestera.

Familjen har berättat för mig att Johannes verksamhet har väckt en hel del irritation. Bland annat har Herodes Antipas, som är kung över bland annat Galiléen, oroat sig över Johannes "vältalighet" och förmåga att hetsa upp folk. Och nu har Johannes dessutom kritiserat kungen för hans äktenskap.

Antipas gifte sig redan som ganska nybliven kung med dottern till kungen av Nabatéen, som gränsar till Galiléeen i öster. På så sätt säkrade han den gränsen. Men nu har han skilt sig från den nabateiska prinsessan och i stället gift sig med sin halvsyster Herodias som dessutom redan är gift med hans halvbror. Det här är givetvis något som står helt i strid med Mose lag och Johannes har sagt helt öppet vad han tycker om den saken. Så nu börjar tydligen Herodes bli rädd att Johannes ska hetsa folk mot honom och rentav starta någon form av uppror.

Jag ska ha en pratstund med Johannes i kväll när folk har gett sig av och det är lugnt omkring honom.

Ut ur öknen

Min fasta är över. Jag är svag i kroppen men själsligen är jag starkare än någonsin. Jag har talat med Gud, och han har lovat att om jag går den väg som han visar mig, så finns han också vid min sida hela tiden. Han kommer att tala genom mig. Och jag kommer att vara ett redskap för hans kraft.

Nu är jag på väg tillbaka till Betabara och Johannes.

All världens riken - eller Riket?

Nå, min vän? Har du tänkt?

Det var samma röst igen. Jag satte händerna för öronen, men det hjälpte inte.

Tror du fortfarande att det är din uppgift att bli hela världens kung? Hur skulle det gå till? Med Guds ord som vapen, eller? Inser du inte hur hopplöst det är? Hur skulle du kunna skapa ett himmelrike här? Du ser ju hurdan världen ser ut.

Öppna ögonen. Titta dig omkring. Ser du - all världens riken, i går, i dag och i morgon. Makt och härlighet. Det här är min värld. Alla de här rikena tillhör mig. De ligger i mina händer och jag kan ge dem åt vem jag vill.

Det finns inte ett land i världen som har blivit till genom Guds makt. De har blivit till genom min makt.

Du har hört talas om Alexander, eller hur? Caesar. Nebukadnessar. Belsassar. Egyptens farao. De stora härskarna i forna dagar. Till och med Herodes och nu hans söner. Alla fick de sin makt av mig. Alla valde de min väg, de böjde sina knän för mig och följde min röst och jag gjorde dem till härskare, till kungar och kejsare, till tetrarker och faraoner.

Jag kan göra det så enkelt för dig. Jag ser ju hur du plågar dig. Hungern sliter i dig. Gnager i ditt inre. Är det den väg som Gud förväntar sig av dig? Lidandets väg? Du skulle väl rentav dö om Gud begärde det av dig? Men en kung ska inte behöva lida!

Hör på mig! Jag kan ge dig vartenda rike i världen - utan pina. Jag kan ge dig all denna makt och härlighet. Du vet att det inte är tomma ord.

Du har målet du vill uppnå. Jag har medlen du behöver.

Gå din väg, satan! sa jag. Men rösten tystnade inte...

Vägen är så enkel när man använder rätt medel. När man inte vädjar till människors hjärtan att följa en, utan beordrar dem att lyda. Inte ska väl en kung behöva tigga och vädja till människor att lyssna? En kung befaller och hans undersåtar underkastar sig!

Du behöver bara fatta ett enkelt beslut. Välj min väg! Böj dina knän för mig! Du behöver inte svika Gud för den skull. Du behöver bara kompromissa lite. Sedan kan du förverkliga ditt messianska rike - skapa det precis så som du vill ha det. Och ge Gud den ära och plats du vill.

Gå din väg, satan, upprepade jag. Det står skrivet: "Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka. Endast honom!"

Vad finns kvar av de härskare du talar om? Vad har hänt med deras makt? Vad händer med deras riken? Vad har de fått för att de böjt sina knän för dig? Ett ögonblick av storhet. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Allt du har att erbjuda är förgängligt. Inga av de riken du kan skänka kommer att bestå. Men Guds rike skall aldrig få något slut! Det kommer att vara för evigt. Så gå din väg, satan. Jag lyssnar inte mer.

Pröva Gud!

Frestaren ger inte upp. Ökennatten är kall och jag var hungrig, matt och frusen. Då kom han till mig igen. Som en viskande skugga djupt inom mig. Han sa åt mig att lyfta blicken och jag tittade upp från stenarna på marken - och ut över Jerusalem. Jag stod längst upp på den högsta punkten på templets mur.

"Du är min älskade son..." Var det så du tyckte att han sa? Var det inte bara din egen önskan? Din egen dröm? Håll med om att du tvivlar! Men jag ska säga dig hur du kan stilla dina tvivel. Om du verkligen är Guds son så kan ju inget hända dig. Inte låter väl Gud något ont drabba hans älskade son?

Du skulle kunna äta gift och låta dig huggas av dödliga ormar. Du skulle kunna kasta dig ner härifrån - om du är Guds son. Det står ju skrivet: "Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten."

Så låt Gud bevisa för dig och för hela Jerusalem att det du tror är sant! Att du är Guds son! Om du verkligen tror...

Om jag verkligen tror? Skulle jag bevisa min tro om jag kastade mig ut? Eller skulle jag bevisa mitt tvivel? Jag har ju redan hört Guds röst.

"Det står också skrivet: 'Du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov!'" mumlade jag.

Och tempelmuren bleknade bort och jag huttrade i nattmörkret tills sömnen slöt sig över mig igen.

Bröd och stenar

Fastan för mig nära Gud, men den gör mig också sårbar - och frestaren slår till när man är som svagast. Han kom till mig i dag när hungern satte in. Jag hörde de viskade orden i den heta vinden som sakta silade mellan de vittrade kalkstenshöjderna:

Varför pina dig så här? Om du nu är Guds son - tror du då att han vill att du ska plåga dig själv på det här viset? Du är väl redan tillräckligt nära honom?

Du tror ju att Gud har gjort dig till sitt redskap. Men använd då hans makt. Titta dig omkring. Ser du stenarna som täcker hela marken runt omkring dig. Ser de inte ut precis som bröd? Du som tror att Gud har utvalt dig - förvandla nu de där stenarna till bröd och ät dig mätt!



"Det står skrivet: 'Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun'", svarade jag.

Ord, ord, ord. Tomma ord...
Vågar du inte försöka?
Tvivlar du möjligen på din förmåga?
Är du rädd att ditt fåfänga försök att göra bröd av stenar ska visa att du inte alls är Guds son?

Jag förstår dig. Det är med all rätt du tvivlar! Vad får dig att tro att du skulle vara Messias, utvald av Gud till kung över hans rike? Tror du verkligen att han skulle välja dig som efterträdare till David - dig, en simpel snickare? Och från Galileen, av alla ställen...

Låt mig lämna dig med den tanken. Jag kommer tillbaka.

Och den viskande rösten drog bort med den lätta vinden och kvar är bara hettan och hungern...

I Juda öken

Jag är i Juda öken nu, inte mer än något tiotal kilometer från den frodigt grönskande naturen vid Jordan och Betabara, men här är naturen helt annorlunda. Det är ingen öken i vanlig bemärkelse, dvs sandöken, utan ett vilt och ödsligt landskap med berg, klippor och kalkstenshöjder, platåer och djupa kanjoner. Och på något ställe ett litet vattenflöde som skapar en oas. Förr i tiden använde man det passande namnet Jeshimmon, "Förödelsen", om den här trakten.

Men hur ödsligt det än verkar så finns det människor på spridda ställen här. En grupp som kallar sig esséer har till exempel skapat sitt eget isolerade samhälle inte långt härifrån. Och det är känt att även en del motståndare till de romerska ockupanterna - så kallade seloter - håller till här ute i ödemarken, precis som David gjorde då han flydde undan kung Saul.


I alla tider har människor som sökt Guds vägledning begett sig ut i ensamhet i öknen för att inte distraheras av världen runt omkring. Man har fastat och ägnat dagarna åt bön och meditation. Mose gjorde det. Profeten Elia gjorde det. Min syssling Johannes gjorde likadant. Jag gör det också.

Jag begav mig hit praktiskt taget direkt efter det att jag blivit döpt. Jag kände att Gud ville att jag skulle göra det. Det är något inom mig som säger att det här är en nödvändig del i förberedelsen för den uppgift han har utvalt mig till att genomföra - att förverkliga hans rike här på jorden. Det är så mycket jag måste tänka igenom och prata med Gud om innan jag börjar mitt arbete.

På väg

I går gick jag ner till floden där Johannes och hans lärjungar håller till. Det var som vanligt ganska många människor där som lyssnade på honom, och några gick ut i vattnet för att bli döpta av honom eller någon av hans lärjungar.
     När jag kom fram till vattenbrynet och Johannes fick se mig blev han tveksam.
     "Här kommer du till mig, fastän det är jag som borde döpas av dig!" sa han.
     "Gör det nu!" sa jag. "Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten!"

Jag gick ut till Johannes där han stod precis vid strandkanten med vatten till knäna. Han lade ena handen bakom min rygg och sänkte mig nedåt. Jag blundade och lät mig själv falla bakåt tills jag var under vattnet. Sedan lyfte Johannes upp mig igen.

Då hände någonting. Det var säkert ingen annan som hörde eller såg någonting särskilt, men för mig var det en oerhörd upplevelse som gav mig det svar jag hoppats på.

Precis när jag stigit upp ur vattnet och vände blicken uppåt och sträckte fram händerna och började be till Gud om ett svar på mina frågor, såg jag en duva som kom flygande. Det var som ett påtaglig budskap från himlen. Och en röst som tycktes komma från ovan genljöd inom mig och fyllde hela mitt väsen med en orubblig visshet, som jag vet aldrig kommer att lämna mig: "Du är min älskade son! Du är min utvalde!"

"Du är min älskade son!"

"Du är min utvalde!"

Så många gånger jag läst de orden. I psalmen av kung David - denna psalm som talar med profetisk röst om messias, Guds smordes, slutliga seger. Och i Jesajas profetior om Herrens tjänare som ska ge folket frihet. Det är Guds svar. Det är den uppgift han har lagt i mina händer. Det är den framtid han har bestämt för mig. Vilken väg han har stakat ut åt mig vet jag inte, men jag är övertygad om att han leder mig dit jag ska gå. Vad den vägen än innebär, så kommer jag att följa den.

En röst som ropar i öknen

Nu har myndigheterna i Jerusalem börjat bekymra sig över Johannes. Det är så många som har blivit intresserade och påverkade av Johannes budskap att de skickade folk hit till Betabara för att spionera på den här predikanten som är verksam utan deras medgivande. Dessutom är det många som frågar sig om det rentav är så att Johannes är Messias, trots att han själv gång på gång har påpekat att hans uppgift är att bereda väg för Messias, förbereda människor för Messias ankomst så att de är redo att ta emot honom när han kommer.

Så prästerna och leviterna som kom hit från Jerusalem ställde den frågan rent ut till honom.
     "Nej, jag är inte Messias", svarade han.
     "Vem är du då? Är du Elia?" frågade de.
     "Nej, det är jag inte."
     "Är du Profeten?"
     "Nej", svarade han.
     "Vem är du då?" sa de. "Vi måste ha ett svar åt dem som har skickat oss. Vad menar du själv att du är för någon?"
     "Jag är den som profeten Jesaja sa skulle komma! Rösten som ropar i öknen: 'Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.'"
     "Men varför döper du då, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten? Att de ska döpa, det vet vi av profeternas ord i Skriften. Men om du inte är någon av dem - varför döper du? Vad menar du med ditt dop?" inflikade några fariseer som stod där.
     "Jag döper med vatten som en bekräftelse på människors omvändelse", förklarade Johannes. "Men det kommer en efter mig som är starkare än jag - ja, jag är inte ens värdig att bära hans skor eller knyta upp hans sandalremmar. Han kommer att döpa med helig ande och eld."

I morgon ska jag också låta döpa mig!

Huggormsyngel

I dag har jag lyssnat på Johannes förkunnelse och tagit del av några intressanta samtal.

Det visade sig att till och med en del fariseer och saddukeer - medlemmar av vårt folks två främsta religiösa och politiska partier - har kommit hit till Betabara. Motvilligt förmodligen, men nyfikna på att se vad den här nye profeten egentligen hade att säga, även om de troligen inte känner sig personligt berörda av budskapet. Både fariseerna och saddukeerna är ju helt övertygade om att de inte kommer att drabbas när domen bryter ut över världen.

Men Johannes är uppenbarligen inte den som stryker någon medhårs...

"Era huggormsyngel!" sa han när de kom fram till honom. "Vad får er att tro att ni ska kunna slippa undan Guds vrede? Nej, se till att bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Tro inte att ni bara kan säga: 'Vi har Abraham till fader.' Jag ska säga er att Gud skulle kunna uppväcka barn åt Abraham ur de här stenarna. Yxan är redan satt till roten på träden. Vartenda träd som inte bär god frukt kommer att huggas bort och kastas i elden."

Vad fariseerna gjorde sedan såg jag aldrig. Jag antar att de gick sin väg. Men någon annan frågade Johannes vad denna "frukt" innebar i praktiken.

"Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt", svarade han. Och när ett par skatteindrivare ställde samma fråga, sa han åt dem att aldrig driva in mer pengar än den skatt som var fastställd i lagen. Vid ett annat tillfälle hörde jag hur några soldater (judiska soldater, alltså, inte romerska) frågade honom vad de skulle göra och fick till svar att de inte skulle pressa av någon pengar med våld eller hot, utan nöja sig med sin lön.

Snart i Betabara

Jag möter knappast någon som inte har något att berätta om Johannes. Nu när jag stannade till här i Amathos (vid den röda pricken) för att få mig en bit mat på ett värdshus, pratade jag med några resenärer söderifrån. De sa att min käre syssling till och med har fått ett smeknamn nu, "Döparen" kallas han. Johannes Döparen.

Ryktet om honom sprider sig mer och mer och han samlar stora åhörarskaror. Mängder av människor från Jerusalem och flera andra platser både väster och öster om floden kommer dit för att lyssna till honom. En del säger att han är Elia som har uppstått och andra menar att det är han som är Messias. Jag ser med spänning fram mot att träffa honom.

På väg mot svaret?

Jag har bestämt mig. I går lämnade jag Nasaret för en tid och överlät åt min bror Jakob att ta hand om verkstaden medan jag är borta. Nu är jag på väg ner till Betabara och Johannes. Det är svårt att förklara, men jag känner att det som Johannes säger och gör har en koppling till mitt liv och att jag bör gå dit därför att Gud vill det.

Ända sedan jag var barn har jag känt mig nära Gud. När jag gick i skolan i synagogan och studerade toran var det som om allt jag läste redan fanns inom mig. Guds ord kändes så självklara. Och jag har alltid upplevt det som om han har funnits där och väglett mig, även i de mest vardagliga ting.

Samtidigt har det känts som om Gud har velat något mer, som om han har en särskild avsikt med mitt liv och jag har bett och frågat många gånger, men svaret har liksom blivit: "Vänta så får du se vad jag har i beredskap åt dig. Tids nog får du veta det. Till dess är det viktiga att du följer mig!"

Och jag har gjort allt för att följa Guds vilja, allt som hör till ett rättfärdigt leverne. Om det är Guds vilja att jag ska gå till Betabara, om det här är ett steg i hans plan för mitt liv, så är det också något som tillhör rättfärdigheten - något jag måste göra därför att det är Guds vilja. Och kanske också något som kommer att ge mig svaret på mina frågor.

Johannes budskap

Eftermiddagens sammankomst i synagogan gav besked...

Det är verkligen ett uppseendeväckande budskap Johannes predikar. "Himmelriket är nära nu!" säger han. "Gör bättring! Omvänd er! Messias är snart här och när han kommer ska han rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna ska han bränna."

Johannes påpekar att den dagen Messias kommer för att upprätta sitt rike förvisso är en frihetens och glädjens dag, men också en allvarets dag. Den som inte är redo i sinnet och hjärtat att träda in i det messianska riket riskerar att bli utestängd. Det räcker inte att vara släkt med Abraham för att få tillträde till himmelriket. Man måste också börja följa Gud så som Abraham gjorde. Om man gör det så kommer man att få Guds förlåtelse för sina synder.

Nu har Johannes fått Guds kallelse att göra folket redo för Messias ankomst. Därför uppmanar han alla att bekänna sina överträdelser och låta döpa sig. Det är ett krav som ingen profet tidigare ställt. Att hedningar måste låta sig renas genom ett dop innan de kan upptas i judendomen är en sak, men att en jude - en medlem av Guds egendomsfolk - ska behöva genomgå en rening för att få del av den välsignelse som Gud lovat till Abrahams ättlingar, det är något oerhört. Men många av människorna som hör Johannes tar hans budskap på allvar, bekänner sina synder och låter sig döpas som bekräftelse på att de har blivit renade från synden.