På väg

I går gick jag ner till floden där Johannes och hans lärjungar håller till. Det var som vanligt ganska många människor där som lyssnade på honom, och några gick ut i vattnet för att bli döpta av honom eller någon av hans lärjungar.
     När jag kom fram till vattenbrynet och Johannes fick se mig blev han tveksam.
     "Här kommer du till mig, fastän det är jag som borde döpas av dig!" sa han.
     "Gör det nu!" sa jag. "Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten!"

Jag gick ut till Johannes där han stod precis vid strandkanten med vatten till knäna. Han lade ena handen bakom min rygg och sänkte mig nedåt. Jag blundade och lät mig själv falla bakåt tills jag var under vattnet. Sedan lyfte Johannes upp mig igen.

Då hände någonting. Det var säkert ingen annan som hörde eller såg någonting särskilt, men för mig var det en oerhörd upplevelse som gav mig det svar jag hoppats på.

Precis när jag stigit upp ur vattnet och vände blicken uppåt och sträckte fram händerna och började be till Gud om ett svar på mina frågor, såg jag en duva som kom flygande. Det var som ett påtaglig budskap från himlen. Och en röst som tycktes komma från ovan genljöd inom mig och fyllde hela mitt väsen med en orubblig visshet, som jag vet aldrig kommer att lämna mig: "Du är min älskade son! Du är min utvalde!"

"Du är min älskade son!"

"Du är min utvalde!"

Så många gånger jag läst de orden. I psalmen av kung David - denna psalm som talar med profetisk röst om messias, Guds smordes, slutliga seger. Och i Jesajas profetior om Herrens tjänare som ska ge folket frihet. Det är Guds svar. Det är den uppgift han har lagt i mina händer. Det är den framtid han har bestämt för mig. Vilken väg han har stakat ut åt mig vet jag inte, men jag är övertygad om att han leder mig dit jag ska gå. Vad den vägen än innebär, så kommer jag att följa den.