I morgon: Bröllop!

I morgon ska jag på bröllop i Kana, en liten by uppe i bergen inte långt härifrån. Det är sonen till goda vänner till min mor som ska gifta sig. Hon ska vara där och hjälpa till och jag och mina lärjungar är också ditbjudna (Natanael är från Kana och känner också brudgummen). Det ska bli roligt att träffa mamma igen och höra hur det går för dem där hemma. Jag har inte varit uppe i Nasaret sedan jag begav mig till Johannes i Betabara. Nu har jag mer eller mindre flyttat hit till området vid Galileiska sjön. Jag tror att jag kommer att låta den här trakten bli centrum för mitt arbete.

Ett nytt förbund

Jag har talat med mina sex lärjungar - bröderna Johannes och Jakob, bröderna Andreas och Simon samt Filippos och Natanael (som även kallas Bartolomeus) - om det uppdrag Gud har gett mig.

Jag har berättat att det som ligger framför mig - framför oss alla - är större än någonting de kan föreställa sig. Gud är i färd med att förverkliga det som profeterna talade om för länge sedan. Guds rike närmar sig. Och han har gett mig till uppgift att visa vad det innebär, nämligen att Guds vilja sker här på jorden såsom i himlen, och att kalla människor och visa dem vägen till evigt liv i detta rike.

Jag har försökt få dem att förstå att allt det här är en del av ett nytt förbund som Gud har gett mig i uppdrag att lägga grunden till. Ett förbund som inte vilar på lagens ord utan på kärlek.

Inte så att jag har kommit för att göra lagen om intet. Tvärtom! Jag har kommit för att fullborda lagen!

Alla som tagit del av profeten Jeremias ord vet att Gud lovade att en dag stifta ett nytt förbund, då hans vilja inte längre skulle vara ristad i sten och formulerad i specifika regler och stadgar, utan vara skriven av Guds ande i människornas hjärtan.

"Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus. Inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder, det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre. Nej, detta är det förbund som jag skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk."

Jag har kommit för att lyfta lagen från stenen till hjärtat.

Tillbaka i Galileen

Nu är jag i Betsaida, en liten by i norra änden av Galileiska sjön. Jag har bestämt mig för att börja förkunna budskapet om riket här i trakten. Det bor mycket folk här i Galileen, särskilt kring sjön, och jag tror att människorna här är mycket mer öppna än de som bor nere i Judeen. Dessutom både bor och arbetar männen som jag har tänkt göra till mina lärjungar och medarbetare här.

När jag gick längs Galileiska sjön häromdagen fick jag syn på Andreas och Simon, som jag lärde känna nere i Betabara när jag kom tillbaka efter min fastetid i Juda öken. De höll på att kasta sina fiskenät i sjön.

Jag stod en stund och tittade på dem medan de arbetade. En liten bit bort såg jag deras kamrat Johannes, som jag också träffat i Betabara. Han och några andra män höll på att göra i ordning nät i sin båt.


"Kom och följ med mig", sa jag till Andreas och Simon. "Jag ska göra er till människofiskare i stället."

De tittade överraskat på mig, men sedan lade de ifrån sig kastnäten och följde med mig. Johannes kände genast igen mig när vi kom fram till fiskebåten. Jag sa åt honom att komma med, han också, och han tog med sin bror Jakob. De övriga männen - det var deras pappa Sebedaios och några andra som ingick i samma fiskarlag - fortsatte jobba.

Vi gick en bit upp på stranden och där satte vi oss ner och pratade. Allesamman hade massor av frågor. Andreas, Simon och Johannes hade funderat mycket sedan vi skildes åt nere i Betabara, och Jakob visste ju bara vad han hört sin bror och kamraterna berätta om Döparen och om mig.

Jag svarade på en del men sa att de skulle förstå mer allt eftersom tiden gick. Och sedan berättade jag om mina planer för dem - hur jag tänkt mig att de skulle kunna hjälpa till att sprida budskapet om Guds rike.

Kan det komma något gott från Nasaret...?

Jag har träffat ytterligare några galileer här. Det är uppenbart att det är många från mina hemtrakter som har lockats att komma hit och ta reda på mer om den omtalade Johannes Döparen.

I förrgår kom Andreas tillbaka hit till huset där jag bor och den här gången hade han med sig sin bror Simon. Han hade förklarat för honom att de hade hittat Messias och ville absolut presentera honom för mig. Båda har frågat om de kan få bli mina lärjungar och om jag vill lära dem allt om Guds rike.

Och i går lärde jag även känna deras gode vän Filippos, som också är från Betsaida, alltså samma stad som Andreas och Simon. Jag hann knappt hälsa på honom förrän han gav sig iväg igen för att leta reda på sin kamrat Natanael, som också följt med hit ner till Betabara.

När de kom tillbaka berättade Filippos att han sagt till Natanael att "den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om - Messias, som skulle komma - honom har vi hittat. Han heter Jesus bar Josef och han är från Nasaret". Natanaels kommentar där han satt och slappade i skuggan under ett fikonträd? "Kan det komma något gott från Nasaret?"

Jag har hört liknande kommentarer förr. Bergstrakterna där Nasaret ligger har inte världens bästa rykte. Över huvud taget sägs Galileen vara en bråkig landsända, och just uppe i bergen gömmer sig en hel del upprorsmän som då och då genomför attacker mot romarna. Men Natanael följde i alla fall med till mig.

"Titta här!" sa jag när de kom. "Här har vi en sann israelit. I den här mannen finns det inget svek!"
     "Hur kan du veta vem jag är?" undrade Natanael.
     "Jag såg dig där du satt under fikonträdet redan innan Filippus ropade på dig."
     Jag märkte hur chockad han blev.
     "Rabbi, det är sant! Du är Guds son! Du är Messias, Israels kung!"
     "Du tror därför att jag sa att jag såg dig där du satt under fikonträdet", sa jag. "Större ting ska du få se. Sannerligen, jag säger er: ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen."

Jag vet inte vad de egentligen tänkte när jag sa det - det måste ha låtit väldigt märkligt i deras öron. Men jag känner att några av de här männen kommer att bli mina mest trogna vänner när vi kommer hem till Galileen.

Mina första "efterföljare"

I går när jag tog en promenad förbi platsen där Johannes håller till (där var som vanligt fullt med folk), stod han där med två av sina lärjungar bredvid sig. När jag kom gående nickade Johannes åt mitt håll och sedan sa han någonting till dem. De tittade på mig och jag förstod att han pratade om mig.

När jag hade kommit ett bra stycke därifrån och var på väg tillbaka till min värdfamilj igen, märkte jag att de följde efter mig. Jag stannade och frågade vad de ville. "Rabbi, var bor du?" frågade de. Jag sa åt dem att följa med och se, så de gjorde mig sällskap hem till huset där jag övernattar och där blev de sedan kvar ända till sent i går kväll.

Det visade sig att de också var från Galileen och hette Andreas och Johannes. Andreas berättade att han ursprungligen kom från den lilla staden Betsaida vid Galileiska sjön, inte långt hemifrån, men att han och hans bror Simon - som är gift - numera har ett hus i Kafarnaum. Både han och Johannes jobbar som fiskare i Galileiska sjön och de har ett fiskarlag tillsammans med hans pappa Jona, Simon och Johannes bror som heter Jakob.

Johannes förklarade att de hade tillbringat några veckor hos Döparen och lyssnat till hans undervisning och hjälpt till att döpa människor. Men nu hade båda känt att de måste återvända hem till Kafarnaum igen och hjälpa sina bröder och gamle Jona med fisket.

Så i går hade Johannes pekat ut mig och sagt att jag var 'den som skulle komma', den som han beredde vägen för, så nu visste de varken ut eller in. De ville följa mig och att jag skulle undervisa dem. men samtidigt behövde de komma hem.

Vi bestämde att vi skulle träffas igen hemma i Galileen.

Kvällsmat med Johannes

I går kväll satt jag och pratade länge med Johannes. Vi gjorde upp en eld vid vattnet och stekte en fisk (jodå, han äter annat än honung och gräshoppor). Han berättade hur han såg på sin uppgift och hur han såg på min. Det var intressant, för det tycks som om Gud har flätat samman våra liv just här i Betabara, och vi känner båda likadant om framtiden.

Johannes attityd mot mig har blivit annorlunda. Vi är givetvis fortfarande sysslingar och barndomsvänner, men han ser på mig på ett annat sätt. Han är övertygad om att jag är "den som skulle komma".

"Det är om dig jag har sagt: 'Efter mig kommer en man som är före mig, för han fanns före mig. Jag döper i vatten, men han kommer att döpa i helig ande och i eld'", sa han.

"Jag visste inte innan vem 'han' skulle vara, men jag kom och döpte med vatten för att 'han' skulle uppenbaras för Israel. Och han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: 'Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.'

Sedan såg jag Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över dig när jag döpt dig. Och jag hörde rösten. Jag såg det och jag hörde det och jag kommer att fortsätta vittna om att du är Guds utvalde - Guds lamm som tar bort världens synd", sa Johannes.

Och han förklarade att han och hans lärjungar tänker fortsätta sin verksamhet, så att ännu fler människor ska vända tillbaka till Gud och vara öppna för mitt budskap.

Åter i Betabara

Jag är tillbaka hos samma familj i Betabara där jag hyrde en sovplats dagarna innan jag begav mig upp i öknen. Och jag har börjat äta igen, lite försiktigt så att inte kroppen ska protestera.

Familjen har berättat för mig att Johannes verksamhet har väckt en hel del irritation. Bland annat har Herodes Antipas, som är kung över bland annat Galiléen, oroat sig över Johannes "vältalighet" och förmåga att hetsa upp folk. Och nu har Johannes dessutom kritiserat kungen för hans äktenskap.

Antipas gifte sig redan som ganska nybliven kung med dottern till kungen av Nabatéen, som gränsar till Galiléeen i öster. På så sätt säkrade han den gränsen. Men nu har han skilt sig från den nabateiska prinsessan och i stället gift sig med sin halvsyster Herodias som dessutom redan är gift med hans halvbror. Det här är givetvis något som står helt i strid med Mose lag och Johannes har sagt helt öppet vad han tycker om den saken. Så nu börjar tydligen Herodes bli rädd att Johannes ska hetsa folk mot honom och rentav starta någon form av uppror.

Jag ska ha en pratstund med Johannes i kväll när folk har gett sig av och det är lugnt omkring honom.

Ut ur öknen

Min fasta är över. Jag är svag i kroppen men själsligen är jag starkare än någonsin. Jag har talat med Gud, och han har lovat att om jag går den väg som han visar mig, så finns han också vid min sida hela tiden. Han kommer att tala genom mig. Och jag kommer att vara ett redskap för hans kraft.

Nu är jag på väg tillbaka till Betabara och Johannes.

All världens riken - eller Riket?

Nå, min vän? Har du tänkt?

Det var samma röst igen. Jag satte händerna för öronen, men det hjälpte inte.

Tror du fortfarande att det är din uppgift att bli hela världens kung? Hur skulle det gå till? Med Guds ord som vapen, eller? Inser du inte hur hopplöst det är? Hur skulle du kunna skapa ett himmelrike här? Du ser ju hurdan världen ser ut.

Öppna ögonen. Titta dig omkring. Ser du - all världens riken, i går, i dag och i morgon. Makt och härlighet. Det här är min värld. Alla de här rikena tillhör mig. De ligger i mina händer och jag kan ge dem åt vem jag vill.

Det finns inte ett land i världen som har blivit till genom Guds makt. De har blivit till genom min makt.

Du har hört talas om Alexander, eller hur? Caesar. Nebukadnessar. Belsassar. Egyptens farao. De stora härskarna i forna dagar. Till och med Herodes och nu hans söner. Alla fick de sin makt av mig. Alla valde de min väg, de böjde sina knän för mig och följde min röst och jag gjorde dem till härskare, till kungar och kejsare, till tetrarker och faraoner.

Jag kan göra det så enkelt för dig. Jag ser ju hur du plågar dig. Hungern sliter i dig. Gnager i ditt inre. Är det den väg som Gud förväntar sig av dig? Lidandets väg? Du skulle väl rentav dö om Gud begärde det av dig? Men en kung ska inte behöva lida!

Hör på mig! Jag kan ge dig vartenda rike i världen - utan pina. Jag kan ge dig all denna makt och härlighet. Du vet att det inte är tomma ord.

Du har målet du vill uppnå. Jag har medlen du behöver.

Gå din väg, satan! sa jag. Men rösten tystnade inte...

Vägen är så enkel när man använder rätt medel. När man inte vädjar till människors hjärtan att följa en, utan beordrar dem att lyda. Inte ska väl en kung behöva tigga och vädja till människor att lyssna? En kung befaller och hans undersåtar underkastar sig!

Du behöver bara fatta ett enkelt beslut. Välj min väg! Böj dina knän för mig! Du behöver inte svika Gud för den skull. Du behöver bara kompromissa lite. Sedan kan du förverkliga ditt messianska rike - skapa det precis så som du vill ha det. Och ge Gud den ära och plats du vill.

Gå din väg, satan, upprepade jag. Det står skrivet: "Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka. Endast honom!"

Vad finns kvar av de härskare du talar om? Vad har hänt med deras makt? Vad händer med deras riken? Vad har de fått för att de böjt sina knän för dig? Ett ögonblick av storhet. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Allt du har att erbjuda är förgängligt. Inga av de riken du kan skänka kommer att bestå. Men Guds rike skall aldrig få något slut! Det kommer att vara för evigt. Så gå din väg, satan. Jag lyssnar inte mer.

Pröva Gud!

Frestaren ger inte upp. Ökennatten är kall och jag var hungrig, matt och frusen. Då kom han till mig igen. Som en viskande skugga djupt inom mig. Han sa åt mig att lyfta blicken och jag tittade upp från stenarna på marken - och ut över Jerusalem. Jag stod längst upp på den högsta punkten på templets mur.

"Du är min älskade son..." Var det så du tyckte att han sa? Var det inte bara din egen önskan? Din egen dröm? Håll med om att du tvivlar! Men jag ska säga dig hur du kan stilla dina tvivel. Om du verkligen är Guds son så kan ju inget hända dig. Inte låter väl Gud något ont drabba hans älskade son?

Du skulle kunna äta gift och låta dig huggas av dödliga ormar. Du skulle kunna kasta dig ner härifrån - om du är Guds son. Det står ju skrivet: "Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten."

Så låt Gud bevisa för dig och för hela Jerusalem att det du tror är sant! Att du är Guds son! Om du verkligen tror...

Om jag verkligen tror? Skulle jag bevisa min tro om jag kastade mig ut? Eller skulle jag bevisa mitt tvivel? Jag har ju redan hört Guds röst.

"Det står också skrivet: 'Du ska inte sätta Herren, din Gud, på prov!'" mumlade jag.

Och tempelmuren bleknade bort och jag huttrade i nattmörkret tills sömnen slöt sig över mig igen.

Bröd och stenar

Fastan för mig nära Gud, men den gör mig också sårbar - och frestaren slår till när man är som svagast. Han kom till mig i dag när hungern satte in. Jag hörde de viskade orden i den heta vinden som sakta silade mellan de vittrade kalkstenshöjderna:

Varför pina dig så här? Om du nu är Guds son - tror du då att han vill att du ska plåga dig själv på det här viset? Du är väl redan tillräckligt nära honom?

Du tror ju att Gud har gjort dig till sitt redskap. Men använd då hans makt. Titta dig omkring. Ser du stenarna som täcker hela marken runt omkring dig. Ser de inte ut precis som bröd? Du som tror att Gud har utvalt dig - förvandla nu de där stenarna till bröd och ät dig mätt!



"Det står skrivet: 'Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun'", svarade jag.

Ord, ord, ord. Tomma ord...
Vågar du inte försöka?
Tvivlar du möjligen på din förmåga?
Är du rädd att ditt fåfänga försök att göra bröd av stenar ska visa att du inte alls är Guds son?

Jag förstår dig. Det är med all rätt du tvivlar! Vad får dig att tro att du skulle vara Messias, utvald av Gud till kung över hans rike? Tror du verkligen att han skulle välja dig som efterträdare till David - dig, en simpel snickare? Och från Galileen, av alla ställen...

Låt mig lämna dig med den tanken. Jag kommer tillbaka.

Och den viskande rösten drog bort med den lätta vinden och kvar är bara hettan och hungern...

I Juda öken

Jag är i Juda öken nu, inte mer än något tiotal kilometer från den frodigt grönskande naturen vid Jordan och Betabara, men här är naturen helt annorlunda. Det är ingen öken i vanlig bemärkelse, dvs sandöken, utan ett vilt och ödsligt landskap med berg, klippor och kalkstenshöjder, platåer och djupa kanjoner. Och på något ställe ett litet vattenflöde som skapar en oas. Förr i tiden använde man det passande namnet Jeshimmon, "Förödelsen", om den här trakten.

Men hur ödsligt det än verkar så finns det människor på spridda ställen här. En grupp som kallar sig esséer har till exempel skapat sitt eget isolerade samhälle inte långt härifrån. Och det är känt att även en del motståndare till de romerska ockupanterna - så kallade seloter - håller till här ute i ödemarken, precis som David gjorde då han flydde undan kung Saul.


I alla tider har människor som sökt Guds vägledning begett sig ut i ensamhet i öknen för att inte distraheras av världen runt omkring. Man har fastat och ägnat dagarna åt bön och meditation. Mose gjorde det. Profeten Elia gjorde det. Min syssling Johannes gjorde likadant. Jag gör det också.

Jag begav mig hit praktiskt taget direkt efter det att jag blivit döpt. Jag kände att Gud ville att jag skulle göra det. Det är något inom mig som säger att det här är en nödvändig del i förberedelsen för den uppgift han har utvalt mig till att genomföra - att förverkliga hans rike här på jorden. Det är så mycket jag måste tänka igenom och prata med Gud om innan jag börjar mitt arbete.

På väg

I går gick jag ner till floden där Johannes och hans lärjungar håller till. Det var som vanligt ganska många människor där som lyssnade på honom, och några gick ut i vattnet för att bli döpta av honom eller någon av hans lärjungar.
     När jag kom fram till vattenbrynet och Johannes fick se mig blev han tveksam.
     "Här kommer du till mig, fastän det är jag som borde döpas av dig!" sa han.
     "Gör det nu!" sa jag. "Det är så vi ska uppfylla allt som hör till rättfärdigheten!"

Jag gick ut till Johannes där han stod precis vid strandkanten med vatten till knäna. Han lade ena handen bakom min rygg och sänkte mig nedåt. Jag blundade och lät mig själv falla bakåt tills jag var under vattnet. Sedan lyfte Johannes upp mig igen.

Då hände någonting. Det var säkert ingen annan som hörde eller såg någonting särskilt, men för mig var det en oerhörd upplevelse som gav mig det svar jag hoppats på.

Precis när jag stigit upp ur vattnet och vände blicken uppåt och sträckte fram händerna och började be till Gud om ett svar på mina frågor, såg jag en duva som kom flygande. Det var som ett påtaglig budskap från himlen. Och en röst som tycktes komma från ovan genljöd inom mig och fyllde hela mitt väsen med en orubblig visshet, som jag vet aldrig kommer att lämna mig: "Du är min älskade son! Du är min utvalde!"

"Du är min älskade son!"

"Du är min utvalde!"

Så många gånger jag läst de orden. I psalmen av kung David - denna psalm som talar med profetisk röst om messias, Guds smordes, slutliga seger. Och i Jesajas profetior om Herrens tjänare som ska ge folket frihet. Det är Guds svar. Det är den uppgift han har lagt i mina händer. Det är den framtid han har bestämt för mig. Vilken väg han har stakat ut åt mig vet jag inte, men jag är övertygad om att han leder mig dit jag ska gå. Vad den vägen än innebär, så kommer jag att följa den.

En röst som ropar i öknen

Nu har myndigheterna i Jerusalem börjat bekymra sig över Johannes. Det är så många som har blivit intresserade och påverkade av Johannes budskap att de skickade folk hit till Betabara för att spionera på den här predikanten som är verksam utan deras medgivande. Dessutom är det många som frågar sig om det rentav är så att Johannes är Messias, trots att han själv gång på gång har påpekat att hans uppgift är att bereda väg för Messias, förbereda människor för Messias ankomst så att de är redo att ta emot honom när han kommer.

Så prästerna och leviterna som kom hit från Jerusalem ställde den frågan rent ut till honom.
     "Nej, jag är inte Messias", svarade han.
     "Vem är du då? Är du Elia?" frågade de.
     "Nej, det är jag inte."
     "Är du Profeten?"
     "Nej", svarade han.
     "Vem är du då?" sa de. "Vi måste ha ett svar åt dem som har skickat oss. Vad menar du själv att du är för någon?"
     "Jag är den som profeten Jesaja sa skulle komma! Rösten som ropar i öknen: 'Bana väg för Herren, gör hans stigar raka.'"
     "Men varför döper du då, om du inte är Messias och inte heller Elia eller Profeten? Att de ska döpa, det vet vi av profeternas ord i Skriften. Men om du inte är någon av dem - varför döper du? Vad menar du med ditt dop?" inflikade några fariseer som stod där.
     "Jag döper med vatten som en bekräftelse på människors omvändelse", förklarade Johannes. "Men det kommer en efter mig som är starkare än jag - ja, jag är inte ens värdig att bära hans skor eller knyta upp hans sandalremmar. Han kommer att döpa med helig ande och eld."

I morgon ska jag också låta döpa mig!

Huggormsyngel

I dag har jag lyssnat på Johannes förkunnelse och tagit del av några intressanta samtal.

Det visade sig att till och med en del fariseer och saddukeer - medlemmar av vårt folks två främsta religiösa och politiska partier - har kommit hit till Betabara. Motvilligt förmodligen, men nyfikna på att se vad den här nye profeten egentligen hade att säga, även om de troligen inte känner sig personligt berörda av budskapet. Både fariseerna och saddukeerna är ju helt övertygade om att de inte kommer att drabbas när domen bryter ut över världen.

Men Johannes är uppenbarligen inte den som stryker någon medhårs...

"Era huggormsyngel!" sa han när de kom fram till honom. "Vad får er att tro att ni ska kunna slippa undan Guds vrede? Nej, se till att bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Tro inte att ni bara kan säga: 'Vi har Abraham till fader.' Jag ska säga er att Gud skulle kunna uppväcka barn åt Abraham ur de här stenarna. Yxan är redan satt till roten på träden. Vartenda träd som inte bär god frukt kommer att huggas bort och kastas i elden."

Vad fariseerna gjorde sedan såg jag aldrig. Jag antar att de gick sin väg. Men någon annan frågade Johannes vad denna "frukt" innebar i praktiken.

"Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt", svarade han. Och när ett par skatteindrivare ställde samma fråga, sa han åt dem att aldrig driva in mer pengar än den skatt som var fastställd i lagen. Vid ett annat tillfälle hörde jag hur några soldater (judiska soldater, alltså, inte romerska) frågade honom vad de skulle göra och fick till svar att de inte skulle pressa av någon pengar med våld eller hot, utan nöja sig med sin lön.

Snart i Betabara

Jag möter knappast någon som inte har något att berätta om Johannes. Nu när jag stannade till här i Amathos (vid den röda pricken) för att få mig en bit mat på ett värdshus, pratade jag med några resenärer söderifrån. De sa att min käre syssling till och med har fått ett smeknamn nu, "Döparen" kallas han. Johannes Döparen.

Ryktet om honom sprider sig mer och mer och han samlar stora åhörarskaror. Mängder av människor från Jerusalem och flera andra platser både väster och öster om floden kommer dit för att lyssna till honom. En del säger att han är Elia som har uppstått och andra menar att det är han som är Messias. Jag ser med spänning fram mot att träffa honom.

På väg mot svaret?

Jag har bestämt mig. I går lämnade jag Nasaret för en tid och överlät åt min bror Jakob att ta hand om verkstaden medan jag är borta. Nu är jag på väg ner till Betabara och Johannes. Det är svårt att förklara, men jag känner att det som Johannes säger och gör har en koppling till mitt liv och att jag bör gå dit därför att Gud vill det.

Ända sedan jag var barn har jag känt mig nära Gud. När jag gick i skolan i synagogan och studerade toran var det som om allt jag läste redan fanns inom mig. Guds ord kändes så självklara. Och jag har alltid upplevt det som om han har funnits där och väglett mig, även i de mest vardagliga ting.

Samtidigt har det känts som om Gud har velat något mer, som om han har en särskild avsikt med mitt liv och jag har bett och frågat många gånger, men svaret har liksom blivit: "Vänta så får du se vad jag har i beredskap åt dig. Tids nog får du veta det. Till dess är det viktiga att du följer mig!"

Och jag har gjort allt för att följa Guds vilja, allt som hör till ett rättfärdigt leverne. Om det är Guds vilja att jag ska gå till Betabara, om det här är ett steg i hans plan för mitt liv, så är det också något som tillhör rättfärdigheten - något jag måste göra därför att det är Guds vilja. Och kanske också något som kommer att ge mig svaret på mina frågor.

Johannes budskap

Eftermiddagens sammankomst i synagogan gav besked...

Det är verkligen ett uppseendeväckande budskap Johannes predikar. "Himmelriket är nära nu!" säger han. "Gör bättring! Omvänd er! Messias är snart här och när han kommer ska han rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna ska han bränna."

Johannes påpekar att den dagen Messias kommer för att upprätta sitt rike förvisso är en frihetens och glädjens dag, men också en allvarets dag. Den som inte är redo i sinnet och hjärtat att träda in i det messianska riket riskerar att bli utestängd. Det räcker inte att vara släkt med Abraham för att få tillträde till himmelriket. Man måste också börja följa Gud så som Abraham gjorde. Om man gör det så kommer man att få Guds förlåtelse för sina synder.

Nu har Johannes fått Guds kallelse att göra folket redo för Messias ankomst. Därför uppmanar han alla att bekänna sina överträdelser och låta döpa sig. Det är ett krav som ingen profet tidigare ställt. Att hedningar måste låta sig renas genom ett dop innan de kan upptas i judendomen är en sak, men att en jude - en medlem av Guds egendomsfolk - ska behöva genomgå en rening för att få del av den välsignelse som Gud lovat till Abrahams ättlingar, det är något oerhört. Men många av människorna som hör Johannes tar hans budskap på allvar, bekänner sina synder och låter sig döpas som bekräftelse på att de har blivit renade från synden.

Senaste nytt om Johannes

När jag var i synagogan i förmiddags fick jag höra av några bybor som just varit nere i Judeen, att min syssling Johannes har lämnat ödemarken och begett sig ner till Jordans dalgång, till ett ställe på östra sidan om floden som heter Betabara (eller Betania, men jag använder namnet Betabara för att det inte ska förväxlas med det andra Betania nära Jerusalem där min gode vän Lasarus och hans systrar bor). Det ligger vid en allfarväg som folk här uppifrån oftast använder när de till exempel färdas till och från Jerusalem (de väljer att gå på östra sidan om floden hellre än att färdas rakt söderut och bli tvungna att passera genom Samarien), så det är mycket folk som passerar där. Där har Johannes tydligen börjat gå omkring och predika. Jag måste ta reda på mer om vad det är han säger.

I pappas fotspår

Det hör ju till seden här i Palestina, att man som pojke lär sig sin fars yrke. Så var det även i mitt fall. Jag började tidigt som lärling hos pappa och lärde mig allt en snickare eller timmerman ska kunna. Och det är mycket. Som snickare i en liten bergsby med några hundra invånare blir man något av en allhantverkare.

Eftersom de flesta som bor här i Galileen är jordbrukare eller boskapsskötare som använder redskap som ofta är gjorda av trä, så är det bysnickarens uppgift att tillverka plogar och ok, verktyg och kärror som folk behöver. Sedan är det naturligtvis mycket som går sönder och måste repareras. Och när någon ska bygga hus eller behöver möbler av något slag, så är det till snickaren man går.

Det innebär att jag tillbringar det mesta av min tid i verkstaden, som jag också ärvt efter min far, eller ute i skogen för att fälla och kapa träd till virke. Så har det varit i många år, för eftersom pappa dog när jag var ung och jag är äldste sonen, blev det tidigt min uppgift att ta ansvar för familjens försörjning. Men kroppsarbete ger också tid att tänka och meditera över tillvaron och Guds vilja med vårt liv, och jag kan känna att jag under de här åren har blivit inte bara äldre utan också visare och "vunnit både Guds och människors välbehag", som man brukar säga.

Min sällsamme syssling

Jag har en syssling som heter Johannes och är uppvuxen nere i Juda bergsbygd. Han är son till min mammas kusin Elisabet och hennes man, prästen Sakarias, och han är ganska exakt ett halvår äldre än jag. Jag har fått berättat för mig att innan Johannes föddes fick hans pappa en uppenbarelse när han tjänstgjorde i templet.

Han såg en ängel vid altaret och ängeln sa till honom att han skulle få en son. "Du ska ge honom namnet Johannes!" sa ängeln. "Han kommer att bli din glädje och fröjd och många kommer att glädja sig över hans födelse. Han kommer att bli stor inför Herren, vin och starka drycker kommer han aldrig att dricka, han kommer att uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han kommer att få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han kommer att gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett!"

Och nu har Johannes upplevt Guds kallelse att börja utföra den uppgift Gud planerat för honom - att bereda väg för Messias och göra människor redo för Guds rike. För en tid sedan gav han sig av hemifrån, ut i Judeens ödemarker, det som brukar kallas Juda öken, och han förklarade att han tänker stanna där som en förberedelse tills det är dags för honom att "träda fram inför Israel" och "vittna om ljuset". De som har träffat honom säger att han går klädd i grova kamelhårskläder med läderbälte om midjan och lever på gräshoppor och vildhonung.

Förtryck och förväntan

Vårt land har varit ockuperat av det väldiga Romarriket sedan många år och här i Galileen har romarna tillsatt en son till vår tidigare kung Herodes den store, Herodes Antipas, som regent. Nere i Judeen tillträdde en romare vid namn Pontius Pilatus som landshövding förra året sedan romarna avsatt den tidigare kungen Herodes Arkelaos, även han son till Herodes den store.

Romarna är inte alltför populära här och under årens lopp har det skett flera revolter mot dem. När jag var i tioårsåldern fick en man som kallades Judas från Galileen med sig ett antal anhängare och försökte göra uppror mot ockupationsmakten. Det var naturligtvis hopplöst. Och som straff avrättade romarna 2000 av invånarna i Galileens huvudstad Sepforis (som bara ligger någon mil från min hemby Nasaret). De korsfästes längs båda sidorna av vägarna kring staden där alla skulle kunna se dem, som ett varnande exempel.

Men många börjar bli alltmer övertygade om att frihetens stund närmar sig. De gamla profeter, vars ord vi möter i de heliga skrifterna som vi läser i synagogan varje sabbat, har lovat att det ska komma en "messias", en människa som Gud själv har utvalt och ska utse till kung, och denne Messias ska befria oss från allt förtryck och upprätta Guds eget rike.