Några rader om mig

JESUS BAR JOSEF - NASARET, GALILEEN
Jag är 30 år gammal och jag är uppvuxen i en liten by som heter Nasaret i Galileen i norra Palestina. Jag är snickare till yrket, precis som min far innan han gick bort. Sedan några veckor bor jag i Kafarnaum vid Galileiska sjön. I den här bloggen har jag tänkt berätta om mitt liv.

En ny lärjunge


Jag har fått en ny lärjunge. Ett oväntat - och i vissas ögon oönskat - tillskott till vår lilla skara.

I går morse när jag gick längs sjön och kom till korsvägen där tullhuset står - lämpligt placerat för att ha uppsikt över alla som passerar - satt Levi som vanligt vid bordet i skuggan under markisen utanför dörren. Han tittade upp när jag kom och nickade igenkännande men samtidigt avvaktande.

Jag slog mig ner bredvid honom och vi började prata. Han berättade att han var född här i Kapernaum och att hans far, Alfeus, hade uppfostrat honom i enlighet med Guds lag, till en sann jude. Under sin uppväxt och ungdom hade han ägnat mycket tid åt att studera Guds ord, och han hade varit en trogen besökare i synagogans gudstjänster. Men nuförtiden var han inte välkommen där...

För många år sedan hade han börjat arbeta för romarna med att ta upp skatter och tullavgifter. I dag var han ansvarig för tullkontoret i Kapernaum, där han tog upp skatt från dem som korsade Galileiska sjön, liksom från dem som färdades på vägen mellan Medelhavet och Damaskus, som löpte längs sjön.

Det var ett lönsamt uppdrag. Han hade gjort sig ganska stora förtjänster under årens lopp och nu tillhörde han de mer välbärgade i staden. Men livet hade inte blivit vad han tänkt sig. Han hade pengar, men han hade inte anseende. Ingen hade något förtroende för honom. Han sågs som en förrädare som ställt sig på de romerska ockupanternas sida. Hans vänner var andra som var lika ovälkomna i samhället som han.

När han hade hört mig prata var det som om något vaknat till liv inom honom, sa han. Mina ord hade träffat honom i hjärtat. "Du har det jag behöver, rabbi", sa han. "Jag har stått och lyssnat på dig flera gånger när du har talat. Du har Guds ord. Du har sanningen. Jag tror att du är den som profeterna sa skulle komma. Jag vill lära mig mer om Guds rike. Och jag vill också ha en plats där. Men jag vet inte hur..."

"Kom med mig, Levi", sa jag och avbröt honom.

"Rabbi! Vad menar du?" Det var Simons röst. Han stod bakom mig och nu protesterade han. Det här var något han inte kunde acceptera. "Den där mannen har plundrat oss i alla år. Menar du att vi ska behöva ha honom bland oss? Vad har Gud för nytta av en sån? Ska han fortsätta att trakassera oss i ditt rike också."

"Simon", sa jag. "Har du inte förstått någonting? Gud gör ingen skillnad på människor. Han vill att alla ska vända om, börja följa hans vilja och bli räddade in i hans rike. Han stänger inte ute någon. Ingen ska behöva hamna utanför, oavsett vad hon har gjort eller hur hon har levt. Det finns en plats i Guds rike för varje människa som accepterar honom som sin herre."

Jag vände mig till Levi igen.

"Kom med mig, Levi", sa jag. "Följ med oss, så ska jag visa dig vägen till Guds rike."

Levis blick vandrade mellan Simon och de andra i mitt sällskap och stannade slutligen på mig. Vi såg varandra i ögonen för några sekunder och jag kände att Levi fattat sitt beslut. Han lade han ifrån sig pennan som han hållit i handen medan vi pratat, föste ihop papperen fullklottrade med siffror och uträkningar han haft framför sig och reste sig upp. Han sa några ord till de romerska vakterna som ansvarade för säkerheten vid tullhuset och sedan lämnade han sin plats för gott.

Tidigare inlägg