I pappas fotspår

Det hör ju till seden här i Palestina, att man som pojke lär sig sin fars yrke. Så var det även i mitt fall. Jag började tidigt som lärling hos pappa och lärde mig allt en snickare eller timmerman ska kunna. Och det är mycket. Som snickare i en liten bergsby med några hundra invånare blir man något av en allhantverkare.

Eftersom de flesta som bor här i Galileen är jordbrukare eller boskapsskötare som använder redskap som ofta är gjorda av trä, så är det bysnickarens uppgift att tillverka plogar och ok, verktyg och kärror som folk behöver. Sedan är det naturligtvis mycket som går sönder och måste repareras. Och när någon ska bygga hus eller behöver möbler av något slag, så är det till snickaren man går.

Det innebär att jag tillbringar det mesta av min tid i verkstaden, som jag också ärvt efter min far, eller ute i skogen för att fälla och kapa träd till virke. Så har det varit i många år, för eftersom pappa dog när jag var ung och jag är äldste sonen, blev det tidigt min uppgift att ta ansvar för familjens försörjning. Men kroppsarbete ger också tid att tänka och meditera över tillvaron och Guds vilja med vårt liv, och jag kan känna att jag under de här åren har blivit inte bara äldre utan också visare och "vunnit både Guds och människors välbehag", som man brukar säga.