Huggormsyngel

I dag har jag lyssnat på Johannes förkunnelse och tagit del av några intressanta samtal.

Det visade sig att till och med en del fariseer och saddukeer - medlemmar av vårt folks två främsta religiösa och politiska partier - har kommit hit till Betabara. Motvilligt förmodligen, men nyfikna på att se vad den här nye profeten egentligen hade att säga, även om de troligen inte känner sig personligt berörda av budskapet. Både fariseerna och saddukeerna är ju helt övertygade om att de inte kommer att drabbas när domen bryter ut över världen.

Men Johannes är uppenbarligen inte den som stryker någon medhårs...

"Era huggormsyngel!" sa han när de kom fram till honom. "Vad får er att tro att ni ska kunna slippa undan Guds vrede? Nej, se till att bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Tro inte att ni bara kan säga: 'Vi har Abraham till fader.' Jag ska säga er att Gud skulle kunna uppväcka barn åt Abraham ur de här stenarna. Yxan är redan satt till roten på träden. Vartenda träd som inte bär god frukt kommer att huggas bort och kastas i elden."

Vad fariseerna gjorde sedan såg jag aldrig. Jag antar att de gick sin väg. Men någon annan frågade Johannes vad denna "frukt" innebar i praktiken.

"Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt", svarade han. Och när ett par skatteindrivare ställde samma fråga, sa han åt dem att aldrig driva in mer pengar än den skatt som var fastställd i lagen. Vid ett annat tillfälle hörde jag hur några soldater (judiska soldater, alltså, inte romerska) frågade honom vad de skulle göra och fick till svar att de inte skulle pressa av någon pengar med våld eller hot, utan nöja sig med sin lön.

Snart i Betabara

Jag möter knappast någon som inte har något att berätta om Johannes. Nu när jag stannade till här i Amathos (vid den röda pricken) för att få mig en bit mat på ett värdshus, pratade jag med några resenärer söderifrån. De sa att min käre syssling till och med har fått ett smeknamn nu, "Döparen" kallas han. Johannes Döparen.

Ryktet om honom sprider sig mer och mer och han samlar stora åhörarskaror. Mängder av människor från Jerusalem och flera andra platser både väster och öster om floden kommer dit för att lyssna till honom. En del säger att han är Elia som har uppstått och andra menar att det är han som är Messias. Jag ser med spänning fram mot att träffa honom.

På väg mot svaret?

Jag har bestämt mig. I går lämnade jag Nasaret för en tid och överlät åt min bror Jakob att ta hand om verkstaden medan jag är borta. Nu är jag på väg ner till Betabara och Johannes. Det är svårt att förklara, men jag känner att det som Johannes säger och gör har en koppling till mitt liv och att jag bör gå dit därför att Gud vill det.

Ända sedan jag var barn har jag känt mig nära Gud. När jag gick i skolan i synagogan och studerade toran var det som om allt jag läste redan fanns inom mig. Guds ord kändes så självklara. Och jag har alltid upplevt det som om han har funnits där och väglett mig, även i de mest vardagliga ting.

Samtidigt har det känts som om Gud har velat något mer, som om han har en särskild avsikt med mitt liv och jag har bett och frågat många gånger, men svaret har liksom blivit: "Vänta så får du se vad jag har i beredskap åt dig. Tids nog får du veta det. Till dess är det viktiga att du följer mig!"

Och jag har gjort allt för att följa Guds vilja, allt som hör till ett rättfärdigt leverne. Om det är Guds vilja att jag ska gå till Betabara, om det här är ett steg i hans plan för mitt liv, så är det också något som tillhör rättfärdigheten - något jag måste göra därför att det är Guds vilja. Och kanske också något som kommer att ge mig svaret på mina frågor.

Johannes budskap

Eftermiddagens sammankomst i synagogan gav besked...

Det är verkligen ett uppseendeväckande budskap Johannes predikar. "Himmelriket är nära nu!" säger han. "Gör bättring! Omvänd er! Messias är snart här och när han kommer ska han rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna ska han bränna."

Johannes påpekar att den dagen Messias kommer för att upprätta sitt rike förvisso är en frihetens och glädjens dag, men också en allvarets dag. Den som inte är redo i sinnet och hjärtat att träda in i det messianska riket riskerar att bli utestängd. Det räcker inte att vara släkt med Abraham för att få tillträde till himmelriket. Man måste också börja följa Gud så som Abraham gjorde. Om man gör det så kommer man att få Guds förlåtelse för sina synder.

Nu har Johannes fått Guds kallelse att göra folket redo för Messias ankomst. Därför uppmanar han alla att bekänna sina överträdelser och låta döpa sig. Det är ett krav som ingen profet tidigare ställt. Att hedningar måste låta sig renas genom ett dop innan de kan upptas i judendomen är en sak, men att en jude - en medlem av Guds egendomsfolk - ska behöva genomgå en rening för att få del av den välsignelse som Gud lovat till Abrahams ättlingar, det är något oerhört. Men många av människorna som hör Johannes tar hans budskap på allvar, bekänner sina synder och låter sig döpas som bekräftelse på att de har blivit renade från synden.

Senaste nytt om Johannes

När jag var i synagogan i förmiddags fick jag höra av några bybor som just varit nere i Judeen, att min syssling Johannes har lämnat ödemarken och begett sig ner till Jordans dalgång, till ett ställe på östra sidan om floden som heter Betabara (eller Betania, men jag använder namnet Betabara för att det inte ska förväxlas med det andra Betania nära Jerusalem där min gode vän Lasarus och hans systrar bor). Det ligger vid en allfarväg som folk här uppifrån oftast använder när de till exempel färdas till och från Jerusalem (de väljer att gå på östra sidan om floden hellre än att färdas rakt söderut och bli tvungna att passera genom Samarien), så det är mycket folk som passerar där. Där har Johannes tydligen börjat gå omkring och predika. Jag måste ta reda på mer om vad det är han säger.

I pappas fotspår

Det hör ju till seden här i Palestina, att man som pojke lär sig sin fars yrke. Så var det även i mitt fall. Jag började tidigt som lärling hos pappa och lärde mig allt en snickare eller timmerman ska kunna. Och det är mycket. Som snickare i en liten bergsby med några hundra invånare blir man något av en allhantverkare.

Eftersom de flesta som bor här i Galileen är jordbrukare eller boskapsskötare som använder redskap som ofta är gjorda av trä, så är det bysnickarens uppgift att tillverka plogar och ok, verktyg och kärror som folk behöver. Sedan är det naturligtvis mycket som går sönder och måste repareras. Och när någon ska bygga hus eller behöver möbler av något slag, så är det till snickaren man går.

Det innebär att jag tillbringar det mesta av min tid i verkstaden, som jag också ärvt efter min far, eller ute i skogen för att fälla och kapa träd till virke. Så har det varit i många år, för eftersom pappa dog när jag var ung och jag är äldste sonen, blev det tidigt min uppgift att ta ansvar för familjens försörjning. Men kroppsarbete ger också tid att tänka och meditera över tillvaron och Guds vilja med vårt liv, och jag kan känna att jag under de här åren har blivit inte bara äldre utan också visare och "vunnit både Guds och människors välbehag", som man brukar säga.

Min sällsamme syssling

Jag har en syssling som heter Johannes och är uppvuxen nere i Juda bergsbygd. Han är son till min mammas kusin Elisabet och hennes man, prästen Sakarias, och han är ganska exakt ett halvår äldre än jag. Jag har fått berättat för mig att innan Johannes föddes fick hans pappa en uppenbarelse när han tjänstgjorde i templet.

Han såg en ängel vid altaret och ängeln sa till honom att han skulle få en son. "Du ska ge honom namnet Johannes!" sa ängeln. "Han kommer att bli din glädje och fröjd och många kommer att glädja sig över hans födelse. Han kommer att bli stor inför Herren, vin och starka drycker kommer han aldrig att dricka, han kommer att uppfyllas av helig ande redan i moderlivet, och han kommer att få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han kommer att gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett!"

Och nu har Johannes upplevt Guds kallelse att börja utföra den uppgift Gud planerat för honom - att bereda väg för Messias och göra människor redo för Guds rike. För en tid sedan gav han sig av hemifrån, ut i Judeens ödemarker, det som brukar kallas Juda öken, och han förklarade att han tänker stanna där som en förberedelse tills det är dags för honom att "träda fram inför Israel" och "vittna om ljuset". De som har träffat honom säger att han går klädd i grova kamelhårskläder med läderbälte om midjan och lever på gräshoppor och vildhonung.

Förtryck och förväntan

Vårt land har varit ockuperat av det väldiga Romarriket sedan många år och här i Galileen har romarna tillsatt en son till vår tidigare kung Herodes den store, Herodes Antipas, som regent. Nere i Judeen tillträdde en romare vid namn Pontius Pilatus som landshövding förra året sedan romarna avsatt den tidigare kungen Herodes Arkelaos, även han son till Herodes den store.

Romarna är inte alltför populära här och under årens lopp har det skett flera revolter mot dem. När jag var i tioårsåldern fick en man som kallades Judas från Galileen med sig ett antal anhängare och försökte göra uppror mot ockupationsmakten. Det var naturligtvis hopplöst. Och som straff avrättade romarna 2000 av invånarna i Galileens huvudstad Sepforis (som bara ligger någon mil från min hemby Nasaret). De korsfästes längs båda sidorna av vägarna kring staden där alla skulle kunna se dem, som ett varnande exempel.

Men många börjar bli alltmer övertygade om att frihetens stund närmar sig. De gamla profeter, vars ord vi möter i de heliga skrifterna som vi läser i synagogan varje sabbat, har lovat att det ska komma en "messias", en människa som Gud själv har utvalt och ska utse till kung, och denne Messias ska befria oss från allt förtryck och upprätta Guds eget rike.